Direktlänk till inlägg 29 november 2011
Det ömmar i mitt hjärta. Jag håller på att plocka ihop urväxta bebiskläder för att försöka kränga iväg lite på nätet, men det gör ont att sitta och tänka " åh, den här fick äldsta sonen av henne, titta den här köpte ju jag till mellansonen som hans första kläder att ha på sig från BB" osv... Det som kanske gör ännu ondare är tanken som ekar i bakskallen "inga mer små bebisar, inga mer små bebisar" :(
Jag ska ju vara jäkligt glad att jag har tre fina, friska söner. Jag är lyckligt lottad, många har ingen alls, eller har mist sina (huuuu hemska tanke!!). Men lite sorgligt är det allt....samtidigt så är inget definitivt..... men nästan.... åh!
Det värker lite i hjärtat också när man tittar på kläder som pojkarna kanske bara hunnit använda en gång, vilket slöseri, och så synd på så fina kläder. Tyvärr växer de ju alldeles för fort, det är något man kommer säga om dem genom hela livet. När jag sitter gammal och skröplig 80 bast och tittar på min 60-åriga son, så nog fanken kommer jag tänka "vad fort han har vuxit"!
I dag kastar jag mig ut i det okända. Med skräckblandad förtjusning. Först på dagordningen blir att försöka lokalisera den dator som av misstag, på nåt sätt, fått mina senaste tre års studieanteckningar överförda till sig från mitt usb, som nu är tom...
Jag sitter på biblioteket idag, och tittar ut på snön som ruskar ner i stilla mak. Jodå, jag pluggar lite också. Om en vecka ska rapporten om 6 sidor samt bilagor lämnas in. Jag har långt ifrån läst all litteratur än, jag har inte lyssnat av och tran...