Underbart att jobba lite! Fantastiskt underbara barn det finns, som förgyller (för det mesta) ens dag! Jag har den stora äran att få jobba ett par dagar på förskolan i nästa vecka också, sen får vi se... Jag måste nog ta mig ett snack med a-kassan, de är ju rent ut sagt dumma i huvve. Men jag har för mig att jag spytt gallat över dem, om exakt samma sak, på detta forum tidigare. Det här med att om man jobbar del av vecka, får jag inte stämpla upp resterande vecka när mina 75 (tror jag att det är) "uppstämplingsdagar" tagit slut hos a-kassan! Då måste jag tacka nej till jobb! De ska väl vara glada att jag jobbar, istället för att behöva betala ut full a-kassepeng till mig, kan man tycka, men icke!

Eftersom jag varit hemma med föräldrapeng i drygt ett år, dvs mer än 300 dagar, så trodde jag att jag skulle börja på "en ny kula" med a-kassan med nya karensdagar osv, men nähä! Föräldraledighet gills inte, så de kör på med föregående period, vilket medför för och nackdelar. Jag slipper 10 dagar karens, men istället för 75 (eller vad det nu är) uppstämplingsdagar, hade jag bara 19½ dag.... Hå hå ja ja.

Jag har ju en hel del att göra här hemma, så det kanske inte är så tokigt?! Ett fast jobb vore inte heller så tokigt....

Det kanske går att resonera med Unionens a-kassa, eftersom förskolorna inte anställer outbildad personal, vilket jag är, så går det ju inte att sätta press på dem, vilket väl är meningen med att man bara har 75 (typ...) uppstämplingsdagar, så jag kanske kan få lite mer? Kanske.

Jaha, det var det om det.

Jag kan meddela att jag har en son som blivit tonåring. Han har ju alltid varit så himmla snäll och lätthanterlig. Hans farfar sa när han var liten, att är de snälla som små, blir det ett elände när de blir äldre och vise versa. Så nu vet jag vad jag har att se fram emot. Jag kan ju glädjas åt att mellangossen blir en dans på rosor när han blir tonåring, med tanke på hur han är nu! ;0)

Det låg en lapp på hans rum där han meddelade att han hade flyttat här ifrån "för evigt". Ordvalet han använde för att beskriva vad han tycker om oss (mig och min sambo) gör att man förstår att han är tonåring...

Jaha, det är väl bara att vänta och se om han dyker upp, ikväll eller nån gång i morgon...förhoppningsvis...

...att sambon kommer hem med tonade rutor på bilen -äntligen! Det blev sååå fint! Äntligen slipper småpojkarna storkna av solsting, nu när sommaren är över. Inte för att det varit så mycket sol i sommar men... Fiiiint blev det!

Lycka är även att få "komma ut och göra lite nytta". Idag och igår har jag "vikat" på förskolan. Ett oerhört roligt jobb, men längtan efter att ha något "alldeles eget", ett heltidsjobb som jag älskar, blir än större. Men vad skönt det är både för mig och barnen, att få komma hemmifrån! Och vad härligt det är att komma hem!

I morgon är en dag full av oplanerade aktiviteter. Söndag morgon ser jag ännu mer fram emot, då minsta knodden ska sova hos sin farmor i morgon. Det vill säga, jag får sova i min egen säng HELA NATTEN! Jag kanske till och med får SOVA hela natten! "Happy happy! Joy joy" (citat "Chicken and Cow")

Jag pratade med min bonussvärmor som berättade att som ägare av en schäfer, får man lov att dammsuga i stort sett varje dag. "Fy vale" sa jag, för det är ju skit tråkigt att dammsuga, men nu har jag upptäckt att med tre ungar och en katt bör man också dammsuga varje dag. Observera BÖR man, alltså inget jag gör. Nu för tiden känns det som att jag inte gör någonting på dagarna. Fruktansvärt frustrerande, men med två små pojkar som är precis överallt, hela tiden, och retar inte den ena upp den andre till gråt, så retar han upp sig själv till explositionsgränsen! Just idag är de riktigt överjäkliga. De har i och för sig en ganska ansträngande helg bakom sig, med festligheter i lördagskväll, så jag får skylla mig själv lite. Det är inget jag planerar att göra om...

Just precis NU, i detta ögonblick, är de alldeles lugna och söta. *njutnings-paus*

Nu är jag tillbaks, dumt att sitta här och njuta för länge! Jag tänker passa på att baka den där chokladkakan med körsbärssylt på. Spännande.

Jag är alldeles lycklig, jag har hittat kompisar här på min lilla ort!

Jag håller ju på att skola in barn, och fick även idag gå ifrån dagiset med barnet kvar där. Då passade jag på att gå i skogen. Det är så väldigt jobbigt att försöka ta sig fram över stock och sten med barnvagn, så jag har inte gått i min älskade skog på tre år, men nu äntligen! Jag tänkte passa på att gå "Fornstigen", en liten turiststig med info längs vägen om vad som finns kvar av vad som en gång varit. Nu var jag på väg till "Finnhögen", en stor vikingagravhög i skogen. Först måste man gå över en liten träbro, och sen kliva in i hagen, som förtillfället huserade en skock får. Jag log lite åt dem där de stog i en hög och avvaktande glodde på mig. Jag funderade på om jag skulle gå fram och hälsa på dem, men jag struntade idet, då jag trodde att de ändå bara skulle springa sin väg ifall jag kom närmre. Jag tog mig istället upp över en slänt, väl uppe möttes jag av...

"Hjälp", var min första reaktion, eftersom jag efter ett lite för väl närgånget möte med en elak shetlandsponny när jag var mindre, hyser en oerhörd respekt för dessa djur, speciellt när de är större och högre än mig. Han (eller hon, vad vet jag) var däremot fast besluten att komma och kolla vad jag var för en filur. I mitt huvud snurrade flera scenarion upp. Skulle jag fly? Rusa nerför slänten med en argsint häst efter mig? Eller skulle hästen bli rädd om jag tvärt vänder om och rusar iväg, han kanske börjar skena, snubblar och gör illa sig? "Men vänta nu," tänker jag "skulle man verkligen sätta en argsint, människoätande häst i en hage där turister, barn och åldringar, ska promenera omkring? Nej, jag tror inte det". Det var tur att jag hann komma fram till den slutsattsen precis när hästen var framme hos mig. Så vi hälsade på varandra och började prata. Vi småpratade lite om dittan och dattan, jag såg till att passa mig för alla hovar och slängande huvud och för att inte klappa någonstanns där han inte ville att jag skulle klappa. Jag började känna att vi kom bra överens, och att det var dags för mig att tacka, gå förbi honom och gå vidare mot vikingagraven. "Klampelikluns!"

  Då dök de här parhästarna upp! "Jösses" tänkte jag när de kom marscherande emot mig på den lilla, trånga stigen, "hur ska jag kunna hålla koll på 12 hovar, tre huvuden och sex bakben?!!" Jag försökte parera mellan hästarna, för att inte bli klämde mellan deras magar, kvävas och dö, medan jag så artigt som möjligt försökte hälsa på dem, med en klump i halsen dessutom. Men de var jättesnälla, jättekelsjuka och så fina!   

Vi stod och pratade en lång stund, och jag försökte komma på hur 17 jag skulle ta mig förbi alla tre hästar för att komma fram dit jag skulle. Till slut tog jag mod till mig och sa som det var "Nu ska jag fram här, tack för pratstunden", och så promenerade jag vidare. Men inte ensam.

"Hej, jag följer med dig, kompis" sa den här rackaren. Det var väl okej tänkte jag, bara han inte springer ikull mig bakifrån eller nåt sånt dumt. Men han gjorde inget dumt. När jag började läsa på skyltar istället för att klappa på honom, ledsnade han och gick tillbaka till sina hästpolare. För att komma hem igen var det lättast att gå samma väg, så jag gick också tillbaks mot hästarna, men vi möttes på vägen.

De kom också för att säga hejdå!

Jag förstår helt och fullständigt varför man skaffar en häst, de är ju alldeles fantastiska djur! Jag blev alldeles varm i hjärtat. Eller så är det bara en efterdyning av att nästan fått hjärtattack?! Hit kommer jag gå fler gånger!   

        Sötnosar!

Hux flux hoppade en hel massa frihet på mig. Å vad sjutton gör man med den?!! Det är nästan så det är lite läskigt. Man har en MASSA saker man vill, borde och måste göra. Men var börjar man? Ja, då hamnar man här...

Jag håller på att skola in minsta busungen på dagis. Idag är andra dagen, och jag fick gå hem efter fruktstunden, och tydligen går det bra, för de har inte ringt och bett mig komma tillbaka än! De är ganska lätta, mina barn, men den här lilla korven har en tendens av mammighet av sig, på gott och ont.

Jag har faktiskt inte bara setat och funderat på vad jag ska göra, jag har sökt två jobb, och ringt upp en kille som jag träffade på Arbetsförmedlingens "speed dating" i Uppsala i våras. "De skulle behöva ha mer personal i höst", sa han då. Nu var det framskjutet till i vår. Så länge kan jag ju inte vänta :( 

Prutt.

Ekorrhjullet börjar ialla fall att så sakteligen spinna på. Det är ju alltid den här tråkiga frågan om pengar. Jag har blivit erbjuden jobb på förskolan "en vecka" sa hon, men det visade sig vara sju dagar, fördelat över två veckor. Vilket innebär att jag inte får ersättning för de andra dagarna i veckan från a-kassan. Men nu har jag ju redan tackat ja. Jag förstår inte hur eller varför a-kassan ska motarbeta arbete! Desutom håller de väl på med karensdagar och sånt trams! Jag förstår inte heller meningen med det. Är man arbetslös så är man, från dag 1! Vanligt folk får inte ut bonusar de kan leva gott på ett par dagar (eller år i många fall). Möjligen sparade semesterdagar, men har man varit föräldraledig har man ingen semester.

Håhå jaja.

nu väntar allvaret, och det är så spännande! Jag hoppas allvaret blir något riktigt kul och bra. Nu letar jag jobb för fullt, vilket inte är något nytt, det har jag ju gjort sen i påskas....
I år, som alla andra år, har vi massor med körsbär. Jag har lite svårt för    körsbär, det finns inte så mycket att göra med dem, inte som med äpplen, där möjligheterna är oändliga. Ett år gjorde min sambo körsbärsvin, förvånansvärt gott, och jag hade hoppats att han skulle göra det i år igen, men han har haft en hel del annat för sig och inte hunnit. Och jag som hade satt sonen i jobb att plocka ner bären, nu stod de i kylskåpet och förföll... så idag har jag gjort lite sylt och marmelad. En himla massa frös jag in i förhoppning att det blir vin nån gång! Jag tror egentligen inte att körsbärssylt är någe vidare gott, inte ens med lite rivet lime skal i. Men jag tror att en riktig bastant chokladtårta gör sig bra med körsbärssylt! Så det tänkte jag pyssla med...