Den där Brittan hon gör allt djupa texter med intressant mening. Eller, det är väl kanske inte hon som gör dem, men hon framför dem bra, inspirerande. Jo faktiskt. Hon gav mig motivation att springa 2 mil idag (första gången EVER!) tack vare henns låt "You better work bitch". Nu när jag har sprungit de där 2 milen, tänker jag luta mig tillbaka och sippa på en martini och bara vänta på att "a big mansion" ramlar över mig!

Anledning till de här dårskaperna, att springa två mil, startade i våras då jag och ett par av mina dåvarande kollegor hade APT. Vi började prata om löpning, och en bekants syster är galen som springer ut till sin syster, 2 mil, och sen springer hem igen, 2 mil. Galet och imponerande på samma gång. Jag hakade dock upp mig på att det måste vara tråkigt att springa samma väg tillbaka. Jag tycker det är roligare då man springer en "slinga". Så jag mitt nöt kläckte ur mig "Nej men, springa två mil skulle jag nog fixa!" Men så tappade jag all lust till löpning, och sprang inte på hela sommaren. Under en fest i slutet på september blev jag peppad att börja igen, så jag har sprungit sporadiskt i oktober. Förra helgen sprang jag en mil för första gången sen i våras. 

Jag blev tvungen att ringa min förebild och mentor (japp, Anna, var sig du vill eller inte blev du nu min mentor!) i morse. Jag har försökt planera och förbereda mig så gott jag kunnat, och vetat, tills idag. Jag bestämde mig redan förra helgen att idag skulle det ske. Men en sak bekymrade mig, hur bär man lättast vattnet med sig? Jag kände att jag nog skulle behöva 1 liter vatten till en sån här lång runda, men jäklar vad otympligt det är att bära en full sportflaska! Min Mentor tipsade om ett "vattenbälte" (ett sånt önskar jag mig i julklapp!) men det hade jag ju inte nu, jag skulle ju springa NU! Så jag fick helt enkelt kånka omkring med en liten otymplig "bebis". Inte behövde jag dricka så mycket heller. Hon rekomenderade mig även att planera mat och vattenintag till 2 timmar innan löpningsstart. Men det var det för sent för, men jag är OTROLIGT tacksam över att mina tarmar var med mig, och tömde sig innan starten! Nåt mer jag är oerhört tacksam över är dagens fantastiska väderförhållande. Det var lika perfekt idag som förra helgen. Ingen sol, inget regn och ingen vind! Perfekt!

Jag älskar verkligen att springa. Jag är helt själv med min musik och mina tankar, och tankar finns det gott om. Jag ska låta er följa med på min runda:

A run with Frida -a tutorial in a stubborn womens mind

Jag har cyklat rundan ett par gånger tidigare, och upptäckt att den inte är riktigt 2 mil, det saknas ett par kilometer. Så efter att ha värmt upp mig och strechat lite, så tar jag en vända i eljusspåret först. Sen bär det ut på "Veckholmsvägen" mot Mösa. Jäkla vattenflaska och vara otymplig. Jag funderar över om jag ska dumpa den i ett dike, och åka och hämta upp den senare. Men det kan sätta sig på psyket ifall man rätt vad det är blir törstig. Har tanken väl ploppat upp, kommer den sitta kvar och gnaga i mig, antagligen ända tills jag tuppar av av uttorkning, jag har ju inte ens kommit 3 kilometer än. Möter två tjejer som är ute och cyklar. JAG får lov att springa om dem. Det låter som att jag springer så jäkla snabbt, så det var därför jag fick kasta mig ut i vägbanan, men jag var redan ute en bra bit i banan, för att spara på knän och höfter. För er som inte löper på landsväg och som svär långa harranger när folk springer på vägbanan istället för i kanten, vill jag bara säga -skit på er! Vägbanan lutar, jag antar att det är för att vatten ska rinna ner i diket, det gör att man springer snett. Högerfoten landar inte i samma höjd som vänsterfoten, vilket känns efter ett tag, i både höfter och knän. Vill ni hellre att jag ziczacar över vägbanan för att fördela snedheten jämnt för varje ben, så kan jag testa det nästa gång. Äh, skit samma. Vid Mösa luktar det bajs, fårbajs. Vid Segla far en tanke genom huvudet att springa upp mot Kungs Husby, och skita i Veckholm. Jag viftade snabbt bort tanken. Allt kändes än så länge bra. Efter Segla kom jag och tänka på en lokalpolitikers (S) insändare i en tidning för ett par veckor sedan, som retade upp mig. Kortfattat vill han utöka antalet timmar 3-åringar har fri (gratis)förskola. Idiot. Skolnämnden har underskott i budgeten, i år igen! Ska föräldrar inte behöva betala för sina barn på förskolan så kommer det inte gå plus direkt! Dessutom kommer grupperna bli större, det kommer behövas mer personal (de är inte gratis -men nästan), det byggs nya skolor och förskolor medan andra skolor står tomma! Jag är inget geni, men jag hajar att det inte går ihop! Ska alla invånare i kommunen behöva betala, via höjd kommunalskatt, för att småbarnsföräldrar ska få det ytterligare lite mer "bekvämt"?! Fråga lärarna på förskolan hur de vill ha det. Jag slår vad om att väldigt många skulle säga "mindre barngrupper, mer personal, mer planeringstid". Hur många föräldrar har Herr Politiker hört klaga över taxan på förskolan?  Bäste socialpolitiker, vem är förskola till för? Lärarna, Föräldrarna eller Barnen? Det är inte ovanligt med barn som är på förskolan 10 timmar per dag, 5 dagar i veckan. Det är högt tempo i förskolan, hög ljudvolym, saker och interaktioner sker hela tiden. Skulle du orka ett sånt tempo, dag ut dag in utan ledighet (förhoppningsvis får de vila på helgen)? Mer gratis tid i förskolan=mer barn i förskolan längre tider=större barngrupper längre perioder=aldrig en lugn stund för barnen, en chans att få sitta still i frökens knä och ta det lugnt ett tag! Stress stress stress...

Och vips är jag i Väppeby. Uppförsbacken går bra, men nu började jag känna av knäna. Kämpar till Veckholms kyrka. Paus med stretchning, vattenintag och snyta näsan, och så iväg igen -som en ny människa. Jag har nu sprungit halva rundan. Känns bra. Möter ett par som är ute och prommenerar med sina hundar. De undrar om jag tycker det är jobbigt. "Jo..." säger jag. Men konditionsmässigt är allt ok, det är knäna som inte riktigt är med mig längre. Men jag ska fasiken löpa ända till Kungs Husby kyrka innan jag stannar och stretchar igen. Springer förbi ett ställe där de säljer ägg, fast inte nu för de är tillfälligt slut. Jag har å andra sidan inga pengar med mig. Och ingenstanns att göra av dem, jag hade ju min "bebis" i famnen. Och inte behöver jag några ägg heller, men jag har en massa äggkartonger jag kan åka förbi nåt tag och höra om de vill ha. Närmar mig St Nybygget, när 20 galna fasaner kastar sig skrikande rakt upp i luften från deras gömställe på andra sidan ett staket, när jag springer förbi. Överlever. Och snart är jag vid Kungs Husby kyrka. I korsningen står en liten skylt som varnar för hundar som är ute på jakt. Funderar på om jag ska oroa mig, men beslutar mig för att det är en värdig död att både bli uppäten av ivriga hundar eller för den del bli skjuten som en älg. De har långa ben, det har jag alltid önskat mig... Hittar inget bra ställe att stretcha mot, tar tag i en skyltstolpe. Ser på mobilen att min sambo har ringt. Löper vidare mot Östersta. Nu börjar det gå tungt. Knän värker, höfter värker och höger stortå gör ont. Jag är en värdelös tävlingsmänniska, men duktig på målbilder. Det tar mig långt på den här turen. Jag ser mig själv springa till Östersta, sen får jag vila. Vid "Varning för häst"-skylten halvvägs upp för första branta backen ger jag upp, och går. Intalar mig själv att det är okej. Jag har ju aldrig sagt något om hur snabbt jag ska ta mig runt dessa två mil. Uppe i "Östersta Hills" stretchar jag. Hejar på en kompis som kör iväg från sitt hus, och känner som jag brukar känna när jag inte svänger in till dem utan bara passerar, att jag är lite oartig. Fattar ännu ett tungt beslut. Om jag ska lyckas ta mig hem för egen maskin, måste jag spara på min gamla kropp. Jag fortsätter gående. Inte för en vid korsningen där jag kan välja att gå mot Eka, eller mot Lillkyrka, börjar jag jogga igen. Men jävlar, nu har det börja blåsa lite och jag får motvind. Dessutom har min arma kropp blivit nerkyld då mitt svett blivit kallt medan jag gått. Bara tre kilometer kvar tills jag är i Lillkyrka. Bara tre kilometer... Den inre målbilden är ofta uppe på näthinnan. Åh vad skönt det ska bli med ett varmt bad när jag är klar... Strax innan Lillkyrka kommer en pick-up farande med en älg. Skönt, de sköt honom, inte mig! Kollar på Runkeeper, FAAAN! jag har inte kommit upp i två mil än! Vänder om och svänger in på en grusväg och springer mot Odlingsvägen. Nu är det TUNGT! Det gör ONT! Planerar att springa lilla spåret för att komma upp i 2 mil. Tittar på Runkeeper igen när jag når parkeringen. Hurra! Jag har redan passerat 20.0 km! GÅR över gräsmattan, nu vill jag bara hem, hem, hem. Tar in på Prästvägen och joggar sista biten. Aha! Hemma! Äntligen!

The End

Men vart fasiken är min "big mansion"!!

Här sitter jag och inte har något att göra. Skamligt!

Har läst en tänkvärd artikel från Good News Magasine, måste köpa ett nummer, och bli lite insiktsfull och inspirerad att göra bra saker! Har även kollat vädret på Smhi för lördagen. Inte så mycket blåst och inget regn, ett par plusgrader. Finns inga ursäkter där för att jag inte ska kunna genomföra min 2-mila löparrunda. Det är blåsten jag oroar mig mest för, regn är väl inte så kul heller i och för sig. Frågan är om man törs lita på smhi, I don´t think so! Vad som vore riktigt, riktigt ruttet är ifall min Runkeeper app bangar ur, och totalvägrar följa mig med gps:n. Det blir svårt att bevisa för mina medmänniskor att jag faktiskt gjort det då! Måste försöka tänka ut någon back-up plan. Alla idéer mottages tacksamt.  

Det är stunder som denna som jag vill baka, det är ju Kladdkakans dag till råga på allt, men hur kul är det när jag inte får äta förän i morgon?! Jag lever mitt liv inom 5:2 metodens ramar, har gjort det i cirkus en månad? Men jag vet inte om jag går ner något i vikt av den, å andra sidan är jag inte så duktig på 5-dagarna, men väldigt duktig på 2-dagarna. Bortsett från att jag inte går ner i vikt gillar jag 5:2. Två dagar i veckan är jag riktigt skärpt och klar i huvudet, men ganska rastlös i kroppen -på gott och ont. Fem dagar i veckan är jag ganska fokuserad kring mat, "Vad ska jag äta till lunch?" "Är det dags för en frukt nu kanske?" osv, huvudvärk och trötthet är också vanligt förekommande. Jag rekommenderar alla att testa, om inte annat så för att lära sig att det är ok att vara hungig, det är inget vi dör av. I mitt fall, jag som hållt på med diet innan 5:2, är det ingenting jag känner så mycket av längre, att jag är hungrig, alltså. Det är en känsla, precis som att man är trött. Är du trött på jobbet kan du inte gå och lägga dig, man står ut liksom. Är jag hungrig, är det bara att bita ihop (i dubbel bemärkelse)!