Vilket deprimerande bakslag att titta ut genom fönsteret i morse; snö! Tack och lov var det plusgrader, så det ordnade upp sig under dagen. Mellankillen var tillbaka till dagis efter en veckas sportlov, skönt för alla. Efter att jag hämtat honom på dagis tog vi en promenad till lekparken, den barnvänliga lekparken. Vi har en park alldeles vid vårat hus, men den är konstruerad för 12-åringar. Den har en klätterställning med rustchkana som är nästintill omöjlig att ta sig upp för! För tjugo år sedan när klätterställningen ställdes där kanske 12-åringar åkte ruschkana, men det gör de inte idag.

I den barnvänliga parken hade min son lärt sig att åka kana själv. Kanan där är också lite märklig, den slutar en meter ovanför marken så sista biten flyger barnen som små vantar, men det är gott om grus så de landar mjukt. Fast än är ju gruset fruset, men idag hade han gott om kläder på sig som dämpade fallet.

Lillknodden gungade för första gången, skrutten. Han skrattade så han nästan kiknade!  

I parken fanns en annan mamma med sin dryga året gamla dotter. Min mellanson fattade genast tycke -för mamman! Han ville ha med henne och leka hela tiden, den lilla tjejen brydde han sig inte om, och jag dög inte heller... När de skulle gå hem försökte han följa med dem. Då passade vi också på att klafsa hem. Bådas våra vinterkängor hade läckt in vatten, min son som avskyr att bli smutsig eller blöt om händerna, avskydde nog än mer att bli blöt om fötterna.

Väl hemma kunde vi packa upp skotorken som jag köpte för en månad sen, men som inte behövts packas upp, för än nu. Så nu sitter den där på väggen i hallen och är ful, låter illa och luktar äckligt. Men skorna blir ju torra i alla fall.

Nu är det dags att slå igen ögonlocken och hoppas att vädret i morgon är minst lika bra som idag (fast utan den otrevliga överraskningen i morse) och gärna lite bättre!

 Att grilla korv i kraftig vind är inte så lätt. Tillslut fick jag fyr på engångsgrillen, vid det laget hadde mellansonen hunnit säga "Jag är hungrig" många gånger.

Det hanns inte med att ta så många bilder, här är ett par:

Korvarna blev fläckvis varma, ändarna förblev kalla. Väldigt barnvänlig korv!

Jag gillar att fotografera eld, men elden blåste bort med en gång, och kvar blev bara rök. Inte lika kul, men det funkar.

Korv med bröd med en 2,5 åring kräver inte så mycket tillbehör. Bröd och ketchup och gurkmajonäs till mamman.

Fyrhjulingen måste så klart vara med, och så en bit korvbröd till den lilla 7-månaders grabben. Hushållspapper!

Korv med bröd. Rätt och slätt. 

Jaha så var det då vår tur. Halv sex i morse surnade jag till för att sonen på övervåningen klampade så mycket när han gick på toa, sekundrarna senare tackade jag Guda att han hann till toa, innan han satte igång att snacka med "Ulrik".

Magsjuka är en sån där sjuka som gör mig lite extra hypkondrisk, "oj, nu knep det väl till i magen?", "Usch vilken rap, nu kräks jag väl snart", "nä, nu tror jag jag mår lite illa...eller?" Hittills har vi andra klarat oss, men mina stora planer på att åka och hälsa på folk och grilla korv, gick i stöpet. Nu är det bästa att vi håller oss till oss själva ett par dagar. Fy fasiken för folk som inte har vett att hålla sig hemma när de mår/mått dåligt eller når någon i hushållet gör det!. Hm, fast vänta nu, hur var det egentligen i julas, när mellansonen var sjuk. Jajustja, övriga familjen förutom han och jag åkte iväg och firade jul med svärfar... Genomtänkt? Så vitt jag vet blev ingen annan sjuk, phu... Då kan jag fortsätta vara sur på alla andra...

Det är underbart vårväder, så en sväng ute blir det i alla fall. Jag har en liten engångsgrill jag kan fjutta på så kan vi grilla korv ute här hemma, det blir ju kanon! Och så ska jag ta med kameran och försöka fota lite, det är så svårt när man ska hålla koll på två vilda busar samtidigt. Får väl se om ni får se nåt av resultatet!

"Jag äääälskar picnic", har min två och ett halvårige son tjatat på mig hela dagen. Så då fick det bli en liten picnic till lunch: toast inslagen i folie för att hålla sig varm, juice upphälld i läskflaska, för att slippa släpa med hela paketet och så så klart ett par bullar.

"Så vart ska vi picnica då? Du får bestämma." Sa jag till min son, och hoppades på något exotiskt som övervåningen eller i alla fall hans sovrum. Men nej, det blev vardagsrumsgolvet. Alldeles precis nedanför matbordet där vi alltid brukar sitta och äta. Vi vecklade ut vår filt och slog oss ner, jag hade värmt mat till minstingen också och stoppat med i kylväskan, och servetter.

 Vi hade inte räknat med vilda djur på vår picnic, det strök omkring en hungrig katt och var väldigt sugen på våra toast med skagenröra, och ännu mer sugen på lillkillens laxgryta!

"Försten till kvarn"!

  Vilddjuret fick resterna till slut!

Ikväll är jag gräsänkling, så jag har bjudit över mina föräldrar på käk. Jag har förvarnat dem om att det är dammigt och stökigt. Jag berättade att det bjuds på inbakad fläskfilé med klyftpotatis, så det är väl bäst att jag letar upp nåt recept på det nu då...

Här om dagen bläddrade jag igenom nya nummret av Icas tidning Buffé, och hittade ett recept på kokos- och citron cupcakes med apelsinfrosting. "Åh de ser goda ut" tänkte jag, men sen kom jag på att jag har ju en hel bok med cupcake-recept, som jag ska beta av först, så jag kastade tidningen. I dag berättade en vännina (vad tantigt det låter...) att hon testade att göra dem, och de blev jättebra. "Jaha", tänkte jag, "trist att jag inte har några ingredienser hemma. Men jo, jag har ju en gammal apelsin i kylen! ... fast det ska väl säkert vara mint tre i..." Nix, skalet från en räckte, och skalet från en citron. Jag köpte tre citroner i går kväll när jag var och handlade, ifall jag skulle få för mig att baka något i helgen. Philadelphiaost ska det vara i frostingen, och jag hade en ask som var på väg att passera sitt "bäst före" datum. Jag har aldrig, aldrig gräddfil hemma, men det köpte jag också igår, fråga mig inte varför, så alla ingredienser fanns hemma! Vi har bakat muffins på eftermiddagen! De blev fantastiska! Alla tre sönerna instämmer! ÄNTLIGEN ett recept som fungerar!

Gratulationer till Sveriges kungafamilj som blivit en mer. "Så har ännu en flicka utan valmöjligheter fötts" skrev en vän på FB, och tyvärr är det ju sorgligt men sant. Undrar vilken världsbild de själva har? Har Kronprinsessan Viktoria någonsin drömmt om att få bli frisör? Vi föräldrar med rödfärgat blod kan ju uppmuntra våra barn och säga till dem att de kan "bli vad sam helst! Det finns inga gränser förutom dem du själv sätter!" Calle och Silvia har ju inte kunna göra så med Vickan, det vore ju att ge henne falska drömmar och förhoppningar, hennes yrkesval var ju redan bestämmt i förväg. Dock inte när hon föddes, men så ville Sverige vara lite modernt på slutet av 70-talet, så de lät tronföljden gå till förstfödde oavsett kön. Modernt.

Jag tycker det är lite mysigt på nåt vis med ett kungahus, men jag förstår ju att den tiden är snart förbi. Snart får kunga barnen börja (upp)leva sina drömmar och tjäna sina egna pengar....

På dagens Kyrkis gissade vi namn till flickebarnet. Jag håller på Lillian ( trots att den gamla gumman tydligen fortfarande är i livet), Sibylla var ett annat förslag. Men tänk vad lustigt det vore om de döpte barnet till nåt riktigt "white-trash"-aktigt namn!

Vi närmar oss Fettisdagen! En riktig semla skall ätas med varm mjölk, så kallad "hetvägg". Jag har haft lika mycket mandelmassesmet (riven mandelmassa, lite smulor av semelbullens innankråm och vispad grädde rejält ihopblandat) som grädde i mina semlor. Det är ju mandelsmeten som är godast! Jag bakade bara en varsin semla, men i formatet GIGANTISK! Lillskrutten fick också smaka, han älskade semelbulle uppluckrad i varm mjölk. Jag hoppas han inte får problem med magen av mjölken nu bara...

Glad Fettisdag på er!

Var kommer ordet "semla" ifrån?

Idag pratas det om Mirakel. Och om en orange man med lustigt hår. Och om hur svenska folket fått en kollektiv kollaps.

Först trodde jag Mello stod för melon, och då blev det ännu mer snurrigt, sen listade jag ut att det var Melodofestivalen alla pratade om. Och när jag skriver "pratar om" så menar jag vad folk har för kommentarer på facebook.

Jag hade myskväll med mina småpojkar i går kväll, och tittade inte på "Mellon", vi tittade på "Mästerkatten i stövlar" eller "Puss in Boots" då den var på engelska. Inge vidare, men långt mycket bättre än Mellon!

Det känns lite som att vi går bakåt i tiden. Mycket "tack vare" FB. På FB slänger nån i väg en kommentar appropå något de hört på radion/sett på teven/läst i en tidning, ibland är det länkat, ibland inte. Utifrån det personen sagt i sin status eller i en kommentar, så bildar sig läsaren en uppfattning. Har flera kommenterat eller länkat samma artikel så får vi med hjälp av olika källor ihop en egen bild av det fakta som ligger i grunden för kommentaren. Även om källan finns länkad, så orkar man kanske inte gå in och lyssna/titta/läsa och man bildar sig helt sonika en egen uppfattning, och så sprider man sin "bild" vidare genom att krafsa ner en egen kommentar. Och så rullar det på -PRECIS som nyhetsflödet var förr i tiden. Då vandrade en nyhet från by till by med hjälp av försäljare/luffare och så vidare. Till slut var nyheten så förvrängd så det var bara nonsen, ungefär som det är nu för tiden!

Min mor berättade per telefon om den här mannen i norr som varit instängd i sin bil i två månader innan någon hittade honom (appropå att vi ska åka på dagskryssning på tisdag, och hon var lite orolig, för det ska bli dåligt väder). "Stackars man", tänkte jag, "vilken kämpe som överlever något sådant", och sen filosoferade jag inte mer om det. Tills min sambo berättade att de i bilen från en hockymatch igår hade diskuterat samme mans psykiska status, då denne frivilligt legat i sin bil i två månader och bara levt på snö. Då fick hela historien en helt ny innebörd. Jag hade ju antagit att mannen i fråga typ kört av vägen, och hamnat i en snödriva och på så sätt blivit fast inne i bilen. "Men, hur kan man INTE ta sig ur en bil?!" frågar min sambo. Och det är klart, en bil har ganska många utvägar, beroende på antal dörrar, och så finns ju en bagagelucka som kanske går att ta sig ut igenom, och så finns det massor av fönsterrutor man kan sparka sönder. Det är möjligt att det är svårare än vad det låter, men nog borde man kunna ta sig ut på EN månad! "Men var han skadad då?" försökte jag för att på något sätt ta min stackars heroiska man till försvar. "Nej", sa min sambo, "han hade ju till och med en sovsäck i bilen!"

Är det tur att "Hjältegalan" (eller vad den heter, ni vet säkert vad jag menar...)finns, eller är det den som gjort att man bortser från all galenskap för att hitta hjältarna som vi tydligen så desperat behöver?! Eller är det bara jag som tror gott om alla?

Eller älskar vi de här konstiga människorna, oavsett om det handlar om frivillig snödiet eller poesirapp på skånska, så pratas det mycket om det, mycket mer än vad det diskuteras och kommenteras om eländighetrna i Syrien eller det ostabila ekonomiska läget i södra europa. Jag älskar "dravel", det är ju enklare att ha en åsikt om oranga män än om Greklands regerings sparförslag...