Det har varit en känslofylld dag idag, det är ju trotts allt Alla Hjärtans Dag.

Det var med blandade känslor som jag åkte in till studievägledaren i morse. Jag har inge större lust att plugga, eller rättare sagt så ogillar jag skarpt att ta studielån och behöva leva fattigt som en kyrkråtta ett par år, för att sedan behöva betala tillbaka lånet och fortsätta leva knapert ytterliggare några år. Men kanske är det så att jag är så illa tvungen. Lite glad blev jag i allafall av att få höra att mina brtyg inte är såååå dåliga. Jag blev mindre glad av att höra att om jag ska plugga upp något ämne, så är det bästa att plugga matte C. Jag hatar matte. Jag hatar matte C. Jag har försökt tidigare... Om det blir nåt, så blir det en Yrkeshögskola, det tror jag på. Jag hittade kuliga service-utbildningar i Sthlm, men då hinner jag gå i personlig konkurs tack vare resorna, flera gånger om. :(

Jag och lillpyret for vidare till stormarknaden för att inhandla veckans varor. Direkt när vi kommer runt första svängen, hör vi en liten, ynklig stackare gråta för full hals. "Åhhh", säger jag till min plutt i vagnen, "vilken liten nyfödd en". Det visade sig att skenet bedrog, det var en bekants lilla dotter, och sååå nyfödd är hon inte -men arg! Oj, vad jag led med den stackars tösens mamma (det var nog jobbigt att vara den lilla tjejen också...). Jag är så otroligt tacksam att jag har sluppit riktiga kolikbarn, men visst har det hänt att man varit i en affär (eller liknande) och  barnet bara skriker och vad man än gör så blir det inte bra, till slut vet man inte vad man ska ta sig till, svetten rinner och man vill bara gråta. Jag kommer ihåg den känslan medan vi gick runt i affären och hörde hennes klagan, till slut tänkte jag, att om jag tar tösen ett tag, även om hon inte känner mig och kanske skriker för att ha hamnat hos en främling, så kanske det underlättar för mamman, så hon hinner handla utan att behöva försöka trösta barnet som ligger i vagnen och protesterar, och slipper sura blickar från oförstående, sura gammla gubbar... Lillflickan var ganska nöjd, och mamman med. Mitt lillpyre försökt (nog) roa bebisen, genom att skratta åt henne! Tur att han inte blev sotis för att jag stod och vaggade ett annat barn, och satte igång och skrika han med! ;0)

Jag minns när jag och min äldsta son semestrade på Gotland när han var cirka 8 månader. Vi flög över och när vi skulle flyga hem var han jättetrött, det var jättevarmt och han hade börjat krypa och ville inte vara still en sekund. Jag tänkte att jag släpper ombord alla andra först, så att vi inte behöver sitta så länge och vänta innan vi lyfter. Då fick jag givetvis den sämsta platsen (EN stol, han satt ju i mitt knä) mitt i planet utan fönster. I 35 minuter satt jag med en grinande, skrikande , liten pojke som kastade sig av och an och försökte slita sig från min famn medan samtliga medresenärer blängde surt och kastade iväg nån irriterad gliring. Fem minuter innan landning somnade han av ren utmattning. Behöver jag tillägga att jag var dyngsur av svett och sååååå nära att börja tjura (men det nöjet skulle de inte få, som ung, ensamstående mamma var jag ju tvungen att vara så mycket bättre än de som skaffar barn senare).

Till kvällsmaten satte mellansonens känslostorm igång. Han ville inte ha grön pasta, sen var maten för varm, sen kunde han inte äta själv, sen ramlade maten ner på golvet, så fortsatte han att äta själv, sen satt han bara och skrek, sen ville inte maten fastna på gaffeln, han skulle absolut inte äta med sked, sen satt han och illvrålade lite till, sen ramlade maten ner, sen blev han förvisad till "pallen i hallen", sen skulle han äta, sen fick han inte på maten på gaffeln, så torskrek han lite till....

Efter maten bjöd jag mina karlar och pojkar på gelehjärtan, och till sist lättade vi upp det hela med ett bad i badkaret tillsammans med badkritorna han fick i julklapp, men som vi glömmt bort att han har. Det är väldigt skönt att ha ett badkar att kunna ta till när inget annat hjälper! Nu är han nöjd och glad -och jag med! Men inte minstingen, dags att kila...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är typ fem år och en månad sen sist jag skrev. Mycket har hänt sen sist, bakning händer inte så ofta... ? Jag har inte ens en köksassistent eller annat bakverktyg längre, utan ska det bakas blir det med hjälp av mixerstav! Funkar förvånansvä...

Det är typ ett år och 41 dag sedan senaste blogginlägget. Nej, börja inte kontrollräkna nu! Have some mercy with me, det är fredag eftermiddag, jag har jobbat hela dagen och har ännu inte fått någon kvällsmat.  Men vad ska bakmakerskan skriva om nu...

I dag kastar jag mig ut i det okända. Med skräckblandad förtjusning. Först på dagordningen blir att försöka lokalisera den dator som av misstag, på nåt sätt, fått mina senaste tre års studieanteckningar överförda till sig från mitt usb, som nu är tom...

Vi har nästan tjuvstartat semelperioden. Istället för att baka semelbullar där hälften av bullarna blir liggande i frysen till midsommar, så fick jag ett recept av min kusin på semelkladdkaka. Den ser inte mycket ut för världen, men den var fantadtis...

Jag sitter på biblioteket idag, och tittar ut på snön som ruskar ner i stilla mak. Jodå, jag pluggar lite också. Om en vecka ska rapporten om 6 sidor samt bilagor lämnas in. Jag har långt ifrån läst all litteratur än, jag har inte lyssnat av och tran...