Direktlänk till inlägg 19 februari 2012
Idag pratas det om Mirakel. Och om en orange man med lustigt hår. Och om hur svenska folket fått en kollektiv kollaps.
Först trodde jag Mello stod för melon, och då blev det ännu mer snurrigt, sen listade jag ut att det var Melodofestivalen alla pratade om. Och när jag skriver "pratar om" så menar jag vad folk har för kommentarer på facebook.
Jag hade myskväll med mina småpojkar i går kväll, och tittade inte på "Mellon", vi tittade på "Mästerkatten i stövlar" eller "Puss in Boots" då den var på engelska. Inge vidare, men långt mycket bättre än Mellon!
Det känns lite som att vi går bakåt i tiden. Mycket "tack vare" FB. På FB slänger nån i väg en kommentar appropå något de hört på radion/sett på teven/läst i en tidning, ibland är det länkat, ibland inte. Utifrån det personen sagt i sin status eller i en kommentar, så bildar sig läsaren en uppfattning. Har flera kommenterat eller länkat samma artikel så får vi med hjälp av olika källor ihop en egen bild av det fakta som ligger i grunden för kommentaren. Även om källan finns länkad, så orkar man kanske inte gå in och lyssna/titta/läsa och man bildar sig helt sonika en egen uppfattning, och så sprider man sin "bild" vidare genom att krafsa ner en egen kommentar. Och så rullar det på -PRECIS som nyhetsflödet var förr i tiden. Då vandrade en nyhet från by till by med hjälp av försäljare/luffare och så vidare. Till slut var nyheten så förvrängd så det var bara nonsen, ungefär som det är nu för tiden!
Min mor berättade per telefon om den här mannen i norr som varit instängd i sin bil i två månader innan någon hittade honom (appropå att vi ska åka på dagskryssning på tisdag, och hon var lite orolig, för det ska bli dåligt väder). "Stackars man", tänkte jag, "vilken kämpe som överlever något sådant", och sen filosoferade jag inte mer om det. Tills min sambo berättade att de i bilen från en hockymatch igår hade diskuterat samme mans psykiska status, då denne frivilligt legat i sin bil i två månader och bara levt på snö. Då fick hela historien en helt ny innebörd. Jag hade ju antagit att mannen i fråga typ kört av vägen, och hamnat i en snödriva och på så sätt blivit fast inne i bilen. "Men, hur kan man INTE ta sig ur en bil?!" frågar min sambo. Och det är klart, en bil har ganska många utvägar, beroende på antal dörrar, och så finns ju en bagagelucka som kanske går att ta sig ut igenom, och så finns det massor av fönsterrutor man kan sparka sönder. Det är möjligt att det är svårare än vad det låter, men nog borde man kunna ta sig ut på EN månad! "Men var han skadad då?" försökte jag för att på något sätt ta min stackars heroiska man till försvar. "Nej", sa min sambo, "han hade ju till och med en sovsäck i bilen!"
Är det tur att "Hjältegalan" (eller vad den heter, ni vet säkert vad jag menar...)finns, eller är det den som gjort att man bortser från all galenskap för att hitta hjältarna som vi tydligen så desperat behöver?! Eller är det bara jag som tror gott om alla?
Eller älskar vi de här konstiga människorna, oavsett om det handlar om frivillig snödiet eller poesirapp på skånska, så pratas det mycket om det, mycket mer än vad det diskuteras och kommenteras om eländighetrna i Syrien eller det ostabila ekonomiska läget i södra europa. Jag älskar "dravel", det är ju enklare att ha en åsikt om oranga män än om Greklands regerings sparförslag...
I dag kastar jag mig ut i det okända. Med skräckblandad förtjusning. Först på dagordningen blir att försöka lokalisera den dator som av misstag, på nåt sätt, fått mina senaste tre års studieanteckningar överförda till sig från mitt usb, som nu är tom...
Jag sitter på biblioteket idag, och tittar ut på snön som ruskar ner i stilla mak. Jodå, jag pluggar lite också. Om en vecka ska rapporten om 6 sidor samt bilagor lämnas in. Jag har långt ifrån läst all litteratur än, jag har inte lyssnat av och tran...