Jag är alldeles lycklig, jag har hittat kompisar här på min lilla ort!

Jag håller ju på att skola in barn, och fick även idag gå ifrån dagiset med barnet kvar där. Då passade jag på att gå i skogen. Det är så väldigt jobbigt att försöka ta sig fram över stock och sten med barnvagn, så jag har inte gått i min älskade skog på tre år, men nu äntligen! Jag tänkte passa på att gå "Fornstigen", en liten turiststig med info längs vägen om vad som finns kvar av vad som en gång varit. Nu var jag på väg till "Finnhögen", en stor vikingagravhög i skogen. Först måste man gå över en liten träbro, och sen kliva in i hagen, som förtillfället huserade en skock får. Jag log lite åt dem där de stog i en hög och avvaktande glodde på mig. Jag funderade på om jag skulle gå fram och hälsa på dem, men jag struntade idet, då jag trodde att de ändå bara skulle springa sin väg ifall jag kom närmre. Jag tog mig istället upp över en slänt, väl uppe möttes jag av...

"Hjälp", var min första reaktion, eftersom jag efter ett lite för väl närgånget möte med en elak shetlandsponny när jag var mindre, hyser en oerhörd respekt för dessa djur, speciellt när de är större och högre än mig. Han (eller hon, vad vet jag) var däremot fast besluten att komma och kolla vad jag var för en filur. I mitt huvud snurrade flera scenarion upp. Skulle jag fly? Rusa nerför slänten med en argsint häst efter mig? Eller skulle hästen bli rädd om jag tvärt vänder om och rusar iväg, han kanske börjar skena, snubblar och gör illa sig? "Men vänta nu," tänker jag "skulle man verkligen sätta en argsint, människoätande häst i en hage där turister, barn och åldringar, ska promenera omkring? Nej, jag tror inte det". Det var tur att jag hann komma fram till den slutsattsen precis när hästen var framme hos mig. Så vi hälsade på varandra och började prata. Vi småpratade lite om dittan och dattan, jag såg till att passa mig för alla hovar och slängande huvud och för att inte klappa någonstanns där han inte ville att jag skulle klappa. Jag började känna att vi kom bra överens, och att det var dags för mig att tacka, gå förbi honom och gå vidare mot vikingagraven. "Klampelikluns!"

  Då dök de här parhästarna upp! "Jösses" tänkte jag när de kom marscherande emot mig på den lilla, trånga stigen, "hur ska jag kunna hålla koll på 12 hovar, tre huvuden och sex bakben?!!" Jag försökte parera mellan hästarna, för att inte bli klämde mellan deras magar, kvävas och dö, medan jag så artigt som möjligt försökte hälsa på dem, med en klump i halsen dessutom. Men de var jättesnälla, jättekelsjuka och så fina!   

Vi stod och pratade en lång stund, och jag försökte komma på hur 17 jag skulle ta mig förbi alla tre hästar för att komma fram dit jag skulle. Till slut tog jag mod till mig och sa som det var "Nu ska jag fram här, tack för pratstunden", och så promenerade jag vidare. Men inte ensam.

"Hej, jag följer med dig, kompis" sa den här rackaren. Det var väl okej tänkte jag, bara han inte springer ikull mig bakifrån eller nåt sånt dumt. Men han gjorde inget dumt. När jag började läsa på skyltar istället för att klappa på honom, ledsnade han och gick tillbaka till sina hästpolare. För att komma hem igen var det lättast att gå samma väg, så jag gick också tillbaks mot hästarna, men vi möttes på vägen.

De kom också för att säga hejdå!

Jag förstår helt och fullständigt varför man skaffar en häst, de är ju alldeles fantastiska djur! Jag blev alldeles varm i hjärtat. Eller så är det bara en efterdyning av att nästan fått hjärtattack?! Hit kommer jag gå fler gånger!   

        Sötnosar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är typ fem år och en månad sen sist jag skrev. Mycket har hänt sen sist, bakning händer inte så ofta... ? Jag har inte ens en köksassistent eller annat bakverktyg längre, utan ska det bakas blir det med hjälp av mixerstav! Funkar förvånansvä...

Det är typ ett år och 41 dag sedan senaste blogginlägget. Nej, börja inte kontrollräkna nu! Have some mercy with me, det är fredag eftermiddag, jag har jobbat hela dagen och har ännu inte fått någon kvällsmat.  Men vad ska bakmakerskan skriva om nu...

I dag kastar jag mig ut i det okända. Med skräckblandad förtjusning. Först på dagordningen blir att försöka lokalisera den dator som av misstag, på nåt sätt, fått mina senaste tre års studieanteckningar överförda till sig från mitt usb, som nu är tom...

Vi har nästan tjuvstartat semelperioden. Istället för att baka semelbullar där hälften av bullarna blir liggande i frysen till midsommar, så fick jag ett recept av min kusin på semelkladdkaka. Den ser inte mycket ut för världen, men den var fantadtis...

Jag sitter på biblioteket idag, och tittar ut på snön som ruskar ner i stilla mak. Jodå, jag pluggar lite också. Om en vecka ska rapporten om 6 sidor samt bilagor lämnas in. Jag har långt ifrån läst all litteratur än, jag har inte lyssnat av och tran...