Det kanske låter lite optimistiskt så här på måndagen, men det går ju så himla fort!

Och jag ser fram emot helgen. På lördag ska jag och min sambo lämna bort alla barn till svärmor, och åka in till stor-stor stan och handla julklappar. Galet, kan tyckas, att man ser fram emot att åka och trängas med massor av stressade människor. Min plan är att fixa alla julklappar, jag vet ju redan vad jag ska köpa till så gott som alla, på en timme typ eller max två, och sen bara kunna sitta ner och äta nåt gott för att sen strosa vidare och ta en te och titta på alla stressade människor. Mmmmm....

Sen på söndag ska jag vara personal shopper åt min syster (även denna gång helt barnfritt, omöjligt annars!) så nu sitter jag och förbereder mig lite.

Jag kollar efter tips på vad man ska ha för kläder om man är timglasformad. Jag hoppas att hon håller med om att hon är timglasformad, annars kan det hela bli lite jobbigt... Men hon köper i allafall sådana kläder som man ska köpa om man har den kroppsformen, så jag tror inte vi behöver bråka så mycket!

Det är tur att det var henne jag ska vara PS åt, för vad svårt det är att bestämma vilken kroppsform de har. Min egen har jag ingen anning om! Ni som ser mig titt som tätt får gärna berätta för mig vad jag är. Typ ett runt A, eller nåt sånt skulle jag tippa på...

Nyss hemkommen ifran att ha lämnat bort sambon till sina kollegor, de ska äta julbord. Det tråkiga med att vara mammaledig är att ingen bjuder en på julbord. I och för sig så finns det väldigt många tråkiga företag som varken bjuder sina anställda på julbord eller visar uppskattning på annat sätt. Trist. Jag har jobbar på ett av Sveriges bästa företag, vad gäller att visa uppskattning för sin personal, det var jättekul!

Nu var det inte det jag ville berätta, utan jag ville bara säga att älgar är för jävla stora! Jag var en körbana ifrån att köra på en älgko på vägen hem. Jag hade precis kommit in i ett litet samhälle, och körde som tur var bara i 50 km/h när hon beslöt sig för att kliva ut ur mörkret och upp på vägen, precis när framförvarande bil passerat. Jag ångrar lite att jag inte stannade för att titta lite på henne, jag såg i bakspegeln att jag inte skrämde henne, hon fortsatte sin färd upp på vägen. Det kom bilar efter mig så jag satte på varningsblinkersen -ifall att de skulle missa att det stod en gigantisk älg på vägen! Nej fy, en sån skulle jag inte vilja ha i knät... Jag ska hämta hem karln i natt, han får nog räkna med att jag inte kommer i ilfart precis.

Nu klämtar klockan sex, och ingen är hungrig. Jag hade tänkt göra korvrisotto, men det blir nog bara oboy och mackor...

Det blev en lång väg för att få några lussekatter. Jag lovade sonen igår att vi skulle baka lussebullar idag, men vi hade inget saffran hemma, så jag bad sambon köpa lite på väg hem från jobbet igår. Men han skulle fixa iordning en bil han ska sälja, så han blev sen. Så sen att affären hann stänga och det blev inge saffran till mig. Då blev vi ju tvugna att åka in till stan idag och köpa saffran, och så behövde vi mjölk och blöjor, och vin till söndagens middag, och så kunde vi passa på att skicka iväg julpaketet till Spanien, och sen blev vi så hungriga så vi var tvugna att åka och äta på McD, och det tar ju sin lilla tid, vi hann gå på toa två gånger. Och så skulle vi ju ha saffran som de hade billigt på en annan affär än den där det fanns mjölk och blöjor. Phu, sen kunde vi åka hem.

Tillslut blev det lussebullebakardags! Men jag missade lite, jag bakar ju lussebullar bara en gång per år och oftast ingen gång alls, för de brukar inte bli någe goda. Mina lussebullar bli alltid som en ganska tung klump som knappt smakar något. Hur som helst så läste jag inte igenom receptet innan jag satte igång. Jag tittade på "Leilas Jul" igår kväll, och hon sa att man skulle värma saffranet för att ordentligt få fram smakerna. Så därför hade jag i saffranet i det smälta smöret innan jag blandade det med mjölken. I mitt recept ska man göra som en smör- och sockersmet och mortla ner saffranet i, och sedan blanda smeten i den färdigjästa degen.

Sen kom jag på att saffranet kanske gör något med jäsningsprocessen, så att degen inte jäser -men det gjorde den visst det!

Av en fd kollega har jag fått tipset att ha i 2 tsk bakbulver i degen, så jäser de upp lite extra i ugnen, det testade jag. De ser fluffiga ut, men jag har ännu inte provsmakat någon. Jag får återkomma om de blev en tung, smaklös klump i år också...

Tog det lugnt på ett lugnt Kyrkis idag på förmiddagen, riktigt avkopplande när vi inte är så många, och jag hade bara  minsta knodden med! Sen hade jag sån tur att han somnade i vagnen på väg hem, och sov nästan tre timmar. Så jag passade på att baka saffransbiscotti. Larvigt lätt och ljuvligt gott!

Saffransbiscotti

Ingredienser

100 g smör
1 g saffran
2 st  ägg
1.5 dl strösocker
5 dl vetemjöl
1.5 tsk bakpulver
1.5 dl hackad sötmandel
Råsocker eller brun farin

Gör så här

1. Sätt ugnen på 175 grader.

2. Smält smöret tillsammans med saffran, häll över i en bunke och rör ner äggen.  

3. Blanda de torra ingredienserna med sötmandeln och vänd ner det i bunken.

4. Forma degen till 3 längder och lägg dem på en plåt. Strö över råsocker.

5. Grädda dem i mitten av ugnen i cirka 25 minuter.

6. Ta ut dem och sänk temperaturen till 125 grader.

7. Skär längderna i 1 centimeter tjocka skivor och lägg tillbaka dem på plåten med snittytan uppåt.

8. Torka skorporna i mitten av ugnen i cirka 10 minuter.

9. Stäng av ugnen och låt skorporna stå och torka i eftervärmen tills ugnen kallnat (eller över natten).

Just nu sitter jag och letar fakta om Ansgar, samtidigt som jag blir serverad både ketchupsoppa med ketchup och pannkaka med jordgubbssylt av mellansonen. Han har varit en liten ängel i dag -bokstavligen. Vi har spelat teater igen, och idag hade Jesus och Maria sällskap i grottan av en liten ängel, men vingarna ville han inte ha på sig...

Men så berättade jag om mina jättefina vikingakläder jag har, och visade mina egensydda läderstövlar för kyrkans barnpedagog (tillika dramaregissör), och hon kom med förslaget att jag skulle skriva en liten historia då jag kunde få användning av min dräkt. Och eftersom jag funderat i evigheter nu på att ta tag i skrivande, så tar jag henne på orden! Det måste vara lättare att skriva en liten pjäs än att försöka skriva en hel roman det första jag gör...

Så nu måste jag forska lite, det ser ut att bli kul, med bångstyriga hedningar, mängder av kungar, och så hade Ansgar en trogen medhjälpare, Witmar, som man säkert kan hitta på mycket skoj med!

Jag tror små barn med större syskon tidigare lär sig äta bitar. Kanske. Eller så är dödligheten p.g.a kvävning större bland småbarn med syskon...

Jag gav mellansonen ett fat med klyftad frukt till mellis, snäll som han är så ville han dela med sig till lillebror som satt brevid i soffan. Det gick bra. Lillrackarn blev skitsur på sin mor när hon kom och tog päronet ifrån honom...

Trotts två äldre barn, så har jag glömt hur man går över från bröstmjölk till mat. Eller från smakportioner till mat. Nu funkar ju ammningen väldigt bra, så det känns ju dummt att sluta, måste jag det?

Nej, nu måste jag se till att resten av familjen får mat också. Kanske ska kasta fram varsin mugg bröstmjölk till dem med! Nä, blä.... 

Helgen swischar förbi, som vanligt. Vi har hunnit göra ett pepparkakshus. Vi är inte så avancerade, jag har inte tålamod att göra egna husdelar, jag köper färdig byggsats. Jag tror det är första gången som alla delar var hela! Och varje år tänker jag "jag behöver inte ha så mycket smält socker, det håller ihop ändå" men varje år kletar jag på massor. I år lyckades jag till på köpet att bränna mig, typiskt... Sen fick de två äldsta sönerna ge utlopp för sina konstnärliga sidor. I sanningens namn så var det mest den äldsta sonen som skapade, han gjorde en sol, blomma och en myrstack med myror som från början var tänkt att bli ett får. Den andra sonens skapande bestod i att välja ut en Non-Stop och säga på något så när rätt färg på den, genom att  säga namnet på karaktärerna (heter det så när det handlar om bilar?!) i sin älsklingsfilm "Bilar" (Chick=grön, Blixten=röd osv, stämmer inte alltid dock....),  innan han stoppade den i munnen.

               Förra året försvann godisarna väldigt snabbt, få väl se hur det går i år...

I dag har vi varit friluftiga. En vännina och hennes dotter från Sveriges västra sida har varit på visit i trakterna, och då passade vi på att träffas -underbart! Vädret kunde varit bättre, kunde ju i och för sig även varit sämre. Vi kikade på en läskig get och på en tupp och höna, "kakakaaaa". Sen skapade mellansonen och hennes dotter ett hus av ihopräffsade pinnar på nån innergård där det inte blåste så mycket. Än idag funkar det alldeles utmärk att leka med pinnar och löv och nån stubbe, min son skulle kunna stannat där länge, vi andra ville in och värma oss.

Det tar lätt på krafterna att sitta på fik med en småkinkig (lite, lite grann i allafall) 4,5 månaders bebis, en upptäcksivrig 1,5 åring, en 2,5 åring som inte gillar att lyssna på förmaningar ("trotts" kanske det kallas...) och precis lärt sig uttrycket "snart", och en 12 åring som är i sin egen lilla (mobilspels-)värld. Även i det här fallet så tycker jag att det inte var så illa, det kunde gått sämre! Men att hinna prata med väninnan kunde man glömma. Rätt ofta blev det "hmm, vart var vi nån stanns?"  Jag ser jättemycket fram emot en "date" senare i vinter när jag ammat färdigt, och kan lämna alla barn hemma!

Nu har jag lovat att värma karln som är frussen.

(Min son gav för övrigt uppvisning på hur saker och ting kan tänkas gå till i vårt hus, då han la sig på golvet på fiket och vill att min vänninas dotter skulle komma och lägga sig brevid. Med barsk uppmanande röst säger han "kom hit, ligg här!" och slår med handen i golvet brevid sig. Rakt på sak. Utan smicker. Jag måste nog börja lära mina söner hur vi kvinnor vill bli uppvaktade...)

Jag måste ju berätta om skådespelet! Min lill-skrutt skötte sig exemplariskt. Det var två föreställningar, vi satt gömda bakom ett skynke halva föreställningen innan skynket drogs undan.

När vi satt gömda bakom skynket vid första föreställningen var "Jesusbarnet" rejält taggad. Han pladdrade på och försökte överrösta beretterskan, är rädd att han lyckades ganska bra med det. Sen när vi gjorde entré strålade han mot allt och alla. Under andra föreställningen bakom skynket började han bli trött och grinade till som hastigast, men hann somna lagom till vår entré.

Jag tror inte han hade kunnat gjort det bättre, ens om han var självaste Jesus! *stolt mor*