Åh, har just ätit något av "den sista måltiden", (ifall jag inte orkar göra stek i morgon, då blir DET sista måltiden) innan jag kliver på min banan/ananas-diet. Spagetti och köttfärssås, min sambos julklapp från Bilia: parmesan, och ett glas rött! Yummie! Och så lite Gino efter det, och för att fira lite á lá judendom så kastade jag porslin i golvet, konsekvensen blev att min sambo inte fick Gino (för jag kände inte för att avstå...) och att jag måste köpa mer skålar nästa gång jag är på IKEA.

Jag är en dålig kock. Jag tycker om att laga mat, men resultatet kan bli hur som helst. Och jag vet varför, men kan inte ändra på det.

De flesta människor har någon liten "egenskap", t.ex att man måste kolla på handtaget att dörren verkligen är låst innan man går hemifrån, trycka på lampknappen ett visst antal gånger eller som min sambo, att han inte kan låta volymen på teven stå på ojämnt nummer, alltså om han höjer eller sänker volymen måste han göra det i två steg. Min "grej" är att jag inte kan provsmaka på maten jag håller på att laga. Värst är det nog med såser. Det liksom äcklar mig att provsmaka, det går inte. Så därför kan det smaka hur som helst när vi väl sätter oss vid matbordet. Lättast går det om jag har ett träredskap att smaka ifrån, jag vet inte om det är för att jag tror att jag ska bränna mig när det står och puttrar på spisen, men jag får en "äckel"-känsla... Jaja, så är det. Det kunde varit värre!

Nej, min 12-åring sa att det inte är alkohol i vin, så då kan jag väl ta ett glas till då, och fortsätta möblera om här hemma.... Phu, synd att det inte är lite alkohol i vin, för jag skulle verkligen behöva en "styrke tår"... ;0)

När man  blir gammal, och då menar jag RIKTIGT gammal (äldre än 40 ;0)!), när man närmar sig 80-90 bast, så blir man brutalt ärlig. Jag märkte det redan som 13 åring när jag praoade på min systers jobb på långvården. Jag hade stannat i socialutveckling på samma nivå som en 6-månaders baby, så jag mötte alla med ett stort leende (och sa väldigt lite, min sociala kompetens har fortsatt att utvecklats väldigt lite de senaste 20 åren). Och det fick jag höra av de elakt ärliga tanterna "hon bara står där och ler", med en elak ton i rösten.

Min mormor har passerat 90, och hon är också lite väl ärlig, fast inte på riktig samma elaka sätt, även om det kan såra. Det jag undrar nu är varför det är så? Är det ett val de själva gör, eller blir det så automatiskt när man blir gammal? Tänker de "äh, jag dör snart, jag kan lika gärna säga som det är, utan att linda in det i bomull", eller? Eller känner de att de har så kort tid kvar på jorden, att de inte har tid att hålla på med falskspel och smicker? Eller har de kommit till en insikt?

Kanske ska man ta efter dessa kloka åldringar, och göra som de -vara brutalt ärlig?

Vilken kontrast det skulle bli för mig, att gå från tyst liten varelse, till att säga precis vad jag tycker och tänker, utan krusiduller.

Jag ser två problem med det.

1: Jag vet sällan vad jag tycker och tänker, kanske tänker jag för lite? Jag håller oftast med andra och tycker att deras åsikter är toppen, och jag är ganska lätt att övertala åt ena eller andra hållet i fall någon känner för att göra det.

2: Jag är nog ganska konflikträdd (eftersom jag är lättövertalad hamnar jag sällan i konflikt). Jag har svårt att uttrycka mig verbalt och kanske är det därför jag väljer att tycka som andra, eftersom jag inte kan insperera genom mitt tal att andra ska tycka som jag. Om jag nu ska gå "den brutalt ärliga vägen" så anar jag att konflikter kommer bli ett vanligt inslag i min vardag.

Men vafasiken, man ska ju möta sina fasor! Kanske kommer jag lära mig hantera konflikter bättre, kanske blir jag med tiden en bra orator och med det kan man komma långt! (tja... typ statsminister, roligare än så kan det nog inte bli i det här landet...)

Hmmm, nu fick jag något att fundera på....

Jag har tidigare i mitt liv kastat mig in i saker som jag varit rädd för. Fasan att prata inför männiksor är jag nog inte ensam om att uppleva, och jag blir fortfarande lika svettig och högröd av att göra det (spelar ingen roll om gruppen består av två eller 200). Men som 16 åring var jag tvungen att ha ett tillvalsämne (man hade två, det ena valde jag Cambridge english) och så valde jag drama. Jag skulle frivilligt ställa mig inför en massa människor och säga/göra något. I förlängningen resulterade det i att jag träffade Hasse Eson (RIP) och fick medverka i flera av hans produktioner, fick chans att skriva och regissera en egen pjäs för barn, jag fick spela stor nyårsrevy, dansa och sjunga och jag har träffat massor med intressanta människor och fått göra oerhört roliga saker! Jag gillade det! Men så går man ju också in i en roll, blir någon annan, en fasad jag kan skydda mig bakom. Med andra ord, om jag ska bli brutalt ärlig, så måste jag gömma mig bakom en fasad, vilket kommer leda till att ingen kommer veta vem den "riktiga" jag är, och det låter ju trist....

Äh, jag får väl vänta tills jag närmar mig 80 innan jag kan få bli så där (h)ärligt rakt fram!

Jag har en fråga i samma anda som "Vad kom först, hönan eller ägget?".

Citronmelissen. Vad kom först, den grönbladiga växten, som smakar och luktar precis som en citron, eller frukten citron? Kanske fanns melissen långt innan vi upptäckte citronen, och då bör ju citronen få heta Meliss i stället, eller kanske Trädmeliss. Vilken miss!

Hur som, helst så funkar ju citronmeliss tillsammans med ugnsbakad lax i citron- och dillsås. Gott!

 I julklapp fick jag en jätterolig bakbok, med recept från Hummingbird bakery i London. Idag har jag provat ett cupcakerecept. Jag är väldigt glad att jag hittade en omvandlingstabell, jenkare och engelsmän är ju hopplösa med att hålla på och väga mjöl och socker. Om det är någon annan som får för sig att köpa boken och göra Marsmallows-cupcakes, så vill jag bara säga: skit i att smält marsmallows och försök peta ner eländet i kakan, det är en omöjlighet! Prova hellre att lägg ett par minimarshmellows i formen när du häller i smeten. Nu hade jag redan gjort hål i kakorna innan jag gav upp "smällt marshmallow"-grejen, så jag petade ner ett par "råa" minimarshisar, men jag är tveksam till att det verkligen blir så bra...

Nu är det provsmakar-dags!

Sisådärja, nu är det inringt, 2012. Fast i ärlighetens namn så missade jag faktiskt själva inringningsögonblicket, jag hörde inga kyrkklockor och jag såg ingen pampig stofil stå och läsa "Nyårsklockan" på Skansen. Men det är ju strunt samma, det blev ett nytt år i allafall.

Det gamla avslutades storstilat med trevliga gäster och min sambos mästerliga kunskaper framför spisen.

Jag hade blivit lovad den godaste hummersoppa jag någonsin ätit, till förrätt. Oj, det var den! Krämig så att man blev alldeles mätt och nöjd efter bara den, men då ploppade varmrätten fram, oxfile på en potatismadrass, kan man säga. Det bara smälte i munnen. Såsen fick jag själv konstruera, efter att min sambo näst intill brytit ihop över en bearaiese (nej, jag vet det stavas inte så...) sås som inte ville bli bra. Det blev världens enklaste sås, en Balsamiack-sås (jag har döpt den till det). För fyra pers vispar du ihop 2 dl grädde/matlagningsgrädde, 2 msk balsamvinäger (mörk eller ljus spelar ingen roll), 1 msk kycklingfond, 2 pressade vitlöksklyftor i en kasturll, låter koka upp och saltar och svartpepprar efter behag. Snabbt, lätt och gott till mycket! Till dessert blev det Gino, något som helt undkommit mig, men som var en fantastisk söt/syrlig avslutning.

Och jag fick dricka vin till maten, och fördrink och efterdrink, (kan även gå under namnet grogg), och champange! Oj, det var länge sen. Och idag kan jag konstatera att det dröjer till jag gör om det.

Men jag började kvällen med en Bacardi Breezer Watermelon som jag lyxshoppat, åhhhhh, det var så gott att jag blev alldelles gråtmild! Bara det säger väl att jag borde väntat längre efter förlossningen...

Jag är glad att jag inte behöver kravla mig upp kl 9 på morgonen för att jag omöjligt kan ligga kvar i sängen tillsammans med två stora stenar på bröstkorgen. Att sitta halvnaken, halvfrussen på en toalett och pumpa ur bröst med lätta kväljningar är ingen höjdare.

På tv visades "Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv ", fantastisk liten berättelse med Jim Carrey, jag har sett den förut, men den blev extra konstig när man mår lite tjyvens...

Och snart kommer mina älsklingar hem. Jag har inte kunnat sova något bra utan dem, larvigt att man ska behöva saknade dem efter bara 12 timmar, men det går ju inte att rå för att de är alldelles underbara!  

Nej, om man skulle ta och snickra ihop en ostpaj innan de hinner hem. 

Gott Nytt År! 

Har gjort en medicinskt upptäkt, eller så är jag ett medicinskt under. Jag har nämligen upptäkt att håret i min högra armhåla växer snabbare. Gör den det på er också? När jag rakar mig under armarna börjar jag i vänster armhåla, lite, lite stubb. Går över på höger sida och där är stubben ca tja...inte vet jag, 3 mm längre. Det är i allafall en avsevärd skillnad. Och vad beror då detta på? Först tänkte jag att det hade med att jag är vänsterhänt och använder vänster hand/arm mer så att håret i armhålan slits ner mer. Det torde betyda att de flesta av er har längre hår i er vänstra armhåla. Men sen tänkte jag lite till, för jag är ganska mycket högerhänt också. Om en "streight" högerhänt använder sin högerhand 70% och vänstern 30% så använder jag nog min vänster 60% och höger 40%, kanske till och med 55/45! Det borde inte vara sådan markant skillnad på längden på mitt armhålehår. Jag har rätt håriga underarmar också, borde det inte slitas bort mer på min vänster arm än på min högerarm? Men jag kan inte se någon skillnad alls på mina underarmar...

Nu skiter vi i den här förbenade julmaten och bryter av det hela med lite hederlig taco! De där sillarna i kylen får ligga och plaska ett tag till, jag brukar få lov att rensa ur bland sillburkarna till påsk, eftersom jag inte brukar orka ta tag i det tidigare. Midsommar/påsksillen åkte i sopprna strax innan jul! Fast det är jäkligt trångt i kylen, men jag kan inte riktigt med att slänga min sambos hemgjorda sillar riktigt än, pepparotssillen var fantastisk, tycker jag som annars avskyr sill!

Åh, det är så mycket så jag vet inte vart jag ska börja. Att städa alltså. Jag känner mig inte alls upplagd för städning idag, men om jag gör det snabbt så är det ju klart sen...

Det börjar dra ihop sig till årets sista dag. Middagen är planerad och ingredienserna inköpta. men jag måste ändå stanna till vid affären imorgon, och köpa mer saffran. Redan innan jul planerade jag att göra en härlig gotländsk saffranspannkaka (hur den nu ska kunna bli det när jag befinner mig i ett helt annat landskap...). Så igår slog jag äntligen till, men det receptet jag tittat på tidigare var nog på småländsk saffranspannkaka, för den innehöll bara ett paket saffran, nu skulle jag ha två, så jag blev tvungen att knycka sambons saffran han ska ha i morgondagens krämiga hummersoppa.

Men pannkakan var god! Min äldsta son som är 50% gute hade lite svårt att föreställa sig vad en saffranspannkaka var när han dukade bordet, han hade visst aldrig ätit det förut. Han förväntade sig mer en traditionell stekpanne-pannkaka Jag hade tyvärr (eller jag vet inte om det är så mycket "tyvärr") ingen salmbärssylt som det väl bör vara till en äkta gotländsk pannkaka, jag tycker jordgubbssylt passar utmärkt. Mellansonen brukade smaka på salmbären på väg till dagis då vi passerar ett par buskar, han tyckte inte de var goda vare sig före eller efter frosten, men likt förbaskat vill han smaka... 

Nej, nu är det dags att bita i det sura äpplet och ta tag i städningen....

Nu är det bara tre dagar kvar på det här året. Ett år med stor lycka och stor besvikelse. Besvikelsen blir större ju mer jag tänker på den och lyckan växer sig större för var dag! Nästa år ska jag strunta i besvikelsen och se framåt med tillförsikt. Jag har lärt mig genom årens lopp att saker och ting ändras hipp som happ, hur som helst men i slutändan kommer alltid något gott ur det hela. Nästa år ska jag även försöka få in lite egna rutiner. Motionera, till en början genom prommenader, givna dagar och tider. Och skapa tid till skrivandet. Men det är svårt. Det är svårt att sätta igång och när man väl fått upp farten och kommit in i ett "flow", är det ursvårt att sluta. Jag får göra det som ett jobb. "Mellan klockan si och så, den och den dagen jobbar jag". Och då ska det vara tyst och lugnt och ingen får störa mig, haha, lycka till Frida!

Och när jag ändå ska börja motionera regelbundet och jag håller på att trappa ner på ammningen, så ska jag även hoppa på min superdiet som jag brukar köra. 8 kg brukar jag gå ner (och hålla mig kvar på) på 4 veckor. En bra start.

Det är planen för 2012.