Vad är det egentligen med adventsljusstakar?! När man plockar ner dem den tjugonda Knut funkar alla stakar oklanderligt. Jag lägger försiktigt in dem i sina originalaskar, ställer in dem på kattvinden, där de står orörda i nästan ett år. Sen plockas de fram till första advent -och då funkar de inte!

En stake hade en lampa erjat sönder i, den får jag inte ur så den åker på sopen. Efter mycket pysslande fick jag en annan att funka, men när jag ställer den på plats i fönstret funkar den inte längre. Helt livlös! Och HLR funkar inte..

Det måste vara oerhört ömtålig elektronik i de där grejerna, som liksom bara slutar fungera av ingenting! Surt...

Om exakt en månad drar vi igång julfirandet på allvar. Jag ser fram emot julen i år, jag ser ingen stress (en vecka innan jul kan jag ha hunnit ändra mig).

I bilen på väg till skolan i morse funderade jag på hysterin kring "Årets julvärd" i SVT. Grattis Gina Dirawi som fått den äran, men ett ännu större grattis för att du antog utmaningen. För det känns inte riktigt rättvist. Alla julvärdar jämförs med "the" Julvärd - Arne Weise, som var julvärd i 30(!) år (under denna 30-års period var det dock fyra år det inte var någon julvärd). Arne hade tjugosex år på sig att finslipa sitt framträdanden till perfektion. Hade gjorde inga större utsvävningar, utan höll sig till klassiska traditioner. Dagens julvärdar får chansen EN gång och aldrig mer. De ska lyckas med sin prestation, som sker under årets viktigast dag, på första försöket. För att bli ihågkomna måste de försöka vara nytänkande, men inte uppseendeväckande på ett negativt sätt. Det är en svår balansgång.

Hur vanligt är det att man ber en elitidrottare satsa på höjdhopp ena året och prestera till fullo och helst ta hem guldmedaljer i den sporten, för att nästa år kräva guld av samma idrottare i t.ex skidskytte?

Jag tycker att julvärdrarna bör få ett projektkontrakt som varar i tre år med möjlighet till förlängning. Det känns mer rimligt.

Lycka till Gina! 

I går tittade jag på filmen "Interstellar". En sisådär bra film. Men jag tycker det är sjukt spännande när man får ett annat perspektiv presenterat för sig.

"Tid" enligt min uppfattning har varit minuter, timmar, dagar, månader och år som rör sig i en linjär riktning framåt. Men kanske är det mer rätt att se tid som en förändring av något. Att klockan är si och så mycket är egentligen oviktigt. Att gratängen i ugnen är klar är en mer intressant iaktagelse av tid än hur mycket klockan är vid just den tidpunkten då gratängen blev klar. Att mitt hår blivit gråare och att ansiktet förändrat utseende med hjälp av ett par extra rynkor är mer intressant än att jag fyllt ett visst antal år. Eller att barn lär sig läsa och räkna är en förändring som är viktigare än att hen fyllt sju år.

Något annat filmen uppmärksammade är den här planetens oförmåga att kuna husera så här många varelser så mycket längre till. Det här har vi kännt till i många, många år. Jag tycker det här är intressant, kanske speciellt i min blivande roll som förskollärare, jag ska lyfta, utbilda och ge omsorg till kommande generationer. Det jag lär barnen, så som sociala spelregler, hållbar utveckling eller vad de än må vara, kommer spela roll för hur den här världen utvecklas.

Mänkligheten har i generationer utvecklat olika saker. I begynnelsen handlade de om rasens överlevnad, elden uppfanns. Många generationer har förbättrat människans liv med olika tekniska och medicinska upptäckter. Min generation har lagt ner mycket kunskap (på liten tid) för att få fram olika tekniska hjälpmedel, allt från elektriska tandborstar till transportmedel, kommunikation och medicin. Nästa generations uppgift borde bli att utveckla tekniken och använda den till något mer användbart. Vi är tillbaka till ruta noll - vi måste åter se till mänklighetens överlevnad.

I "Interstellar" upptäcker de en femte dimension, jag tycker inte den tanken är helt uppåt väggarna. Vi har sökt över hela jorden efter en lösning, vi har tittat i universum (eller i all fall en bit av vårt solsystem) och undersökt svarta hål och mörk materia efter möjlig alternativ till överlevnad, men så vitt jag vet är andra dimensioner ett ganska outforskat område. Jag tror inte alls att det är en omöjlighet. Den form av medvetenhet och liv som vi känner till idag, är inte en nödvändighet för mänsklighetens överlevnad. 

Så hur gör jag, för att inte anses som helt galen och bli av med lärarlegitimationen, för att utmana barn att börja fundera på dessa, viktiga, saker så att de växer upp och studerar detta och förhoppningsvis finner lösningen på mänsklighetens fortlevnad? Det är det som är mitt jobb, att inspirera och utmana kommande generationer, inte att vakta barn som leker och bara byta blöjor hela dagarna, som så många tror (tyvärr även vissa inom professionen...)

Jag sitter här och försöker förstå det som händer runt omkring oss, men det är inte helt lätt. Jag har googlat (alla uppgifter kommer från Wikipedia, så inta en stor portion källkritik!) på IS, al-Qaida, Jihad, Hamas och terrorism över lag. Som jag förstår det så är al-Qaida och IS sammanlänkade genom en grupp som kallar sig Khorosan, en grupp som leds av en av de högre uppsatta i al Qaida. Som jag förstår det vill de ha auktoritet över alla muslimer i världen, och de som inte är muslimer ska lida för det. De sätter skräck i människor genom att t.ex utnämna länder i mellanöstern de har på agendan att överta, bl.a södra turkiet och Cypern, de hotar attackera olika storföretag i världen, bl.a IKEA, Volvo och Electrolux. Det jag inte förstår (utifrån Wikipedias fakta) är varför de ska härja i länder som inte är muslimska. Det finns få muslimer i Sverige, varför är de här? Nu menar jag inte att de har "rätt" att vara någonstans, men ett religöst krig känns väldigt främmande för oss. En grupp som Jihad kan jag förstå om det klampar in och spränger en finlandsfärja i luften, då de är emot vårat  orena leverne, men IS? Enligt Wikipedia började allt med Lars Vilks teckningar, de är jäkligt långsynta de där IS.  

Det som upprör mig mest är den räddsla som sprids, trots att alla är medvetna om att det är just det IS m.fl vill att vi ska känna. Att vi blir paralyserade av skräck, lätta att överta. Jag märker det bland studiekamrater, i familjen, på gatorna, i köpcenter i hela landet där extra säkerhetsvakter patrullerar. 

Jag är, helt ärligt talat, inte rädd. Jag är envis. Jag tänker inte låta dem klampa in i mitt land och skrämmas, de ska inte få sätta skräck i mina barn. Jag tänker inte underkasta mig deras önskningar. Jag tänker åka till en storstad och julhandla i år som alla tidigare år. Jag tänker röra mig fritt. Jag tänker säga det jag anser vara min rätt att säga. Jag är inte rädd - men jag förstår inte. 

I två och ett halvt år har jag tränat på att se andra perspektiv, men jag kan inte se i IS´s perspektiv. Varför anser de att jag, svensk medborgare, är ett hot för dem? Varför vill de förtrycka mig?

Nej, jag är inte rädd!

Undrar vad som skulle hända ifall hela världen ignorerade dem, frös IS ute? När de märker att deras terrortaktik inte fungerar...

I morse var det som att vakna upp till 1 mars 1986 igen. Även det en lördag, och en morgonpigg sexåring tassade ner till teven för att titta på Gomorron Sverige. Det var med stor besvikelse hon gick upp till sina föräldrars sovrum och berättade att det bara var sorglig musik på teven. Olof Palme hade blivit mördad sent på fredagskvällen.
Länge låg jag och drog mig i sängen i morse, jag hade (så gott som) blivit lovad frukost på sängen medan jag skulle lyssna på Melodikrysset. 10:03 slog jag igång Sveriges radio P4 på mobilen. "Ekot extrasänder idag fram till kl 12 med anledning av händelserna i Paris och Frankrike..." Bilden av ett flygplan som flugit in i en skyskrapa infann sig genast på min näthinna. Sen -Va! Inget Melodikryss! SR hade lagt upp programmet på nätet så att det gick att lösa. Men jag saknade fokus, vad hade hänt i Frankrike? Min sambo (som inte alls var nere i köket och fixade frukost till mig) blev beordrad att läsa högt från sin mobil från någon nyhetssida så jag skulle få veta - Flera terrorattacker, 129 döda, massaker, självmordsbombare, Allahu akbar, IS.
Jag fick alla rätt på
Melodikrysset.

Idag är det torsdag. I går var sista avsnittet i tvserien Modus. För er som missat den så kommer en fortsättning - se inte den! Storyn var ok, man visste vem mördaren var, men inte varför (från början) och inte vem som skulle dö. Men huvudaktörerna är ju ett skämt. Så platt! Kinnaman är Sveriges motsvarighet till Arquette. I kväll är det serieavslut, om jag inte missminner mig, av serien 100 Code. Inte heller det en höjdar serie men den har växt. Som en rolig grej har man kostat på amerikansk skådis, storyn är bra, man anar helt klart ugglor i mossen... Det som växt mest dock är låten i början, Hard time, av Seinabo Sey. Jag har missat henne, trots att jag vet att resten av världen inte har missat henne, hon är fantastisk. Hade jag inte setat på ett tåg hade jag lagt in låten här, men jag lovar att den kommer senare.
Glad torsdag!