Det finns alltid något att fira. Idag ska vi fira att lillskrutten blir 7 månader, att mellanpluttens rum är så gott som klart, hans säng står där och nattlampan är uppsatt. Sen får vi väl se om han vill sova där. Han ligger på soffan nu och sover, och det är inte bra. Det betyder antagligen att jag kommer gå och lägga mig innan honom...

Gårdagens baklava var gudomlig, ifall jag inte sagt det redan. Storkotten, som annars är en riktig sötgris, påstod att han inte tyckte om filodegen, utan att ens smaka. Det betyder att det blir mer till mig! :)

Så här firar vi idag! 

Så börjar denna lördag gå mot sitt slut. Jag och lill-knasen vaknade ovanligt tidigt i morse, och båda var för pigga för att somna om, så vi smög helt sonika upp. Jag passade på att boka hotell till mig och min underbara vännina. Se upp Stockholmare, i mars kommer vi och gör stan osäker! ...eller nåt!? ;)

Sen har det varit fullt ös, knåda, jäsa och grädda frukostbullar.

Slänga ihop lite matiga muffins, med kassler, riven morot och parmesan. De blev ganska kompakta, men goda ändå tycker jag.

Förbereda morgondagens smörgåstårta. Smörgåstårta är väldigt bra när man behöver rensa ur kyl och frys, upptäckte jag! Man bara slänger ihop det man har hemma, blandar ut det med majonäs och creme fraich eller youghurt, salt och peppar, och sen blir det alldeles förfärligt gott!

Sen förberedde jag kvällens pommes frites innan vi for iväg till pulkabacken med efterföljande fika hos två födelsedags"barn". När vi kom hem fixade min sambo och svåger maten, medan jag gjorde min älskade baklava.

Kanske har jag äntligen funnit något jag är bra på att baka?! Det ser ljuvligt gott ut, min stora förhoppning är att resten av familjen INTE gillar det, så jag kan få ALLT!! :D

Nu är det strax Melodifestival-tajm, och då ska jag frossa!!  

Oj, vilken dag. Jag har gjort mig förtjänt av ett glas rött (står här intill). Innan klockan hade hunnit slå tio i morse, hade jag städat badrum, plockat ur och i diskmaskinen, startat en maskin tvätt och vikt ihop den tvätt som hängde från igår, givetvis gett smågrabbarna frukost och kläder (och mig själv + lite smink!-nej, jag åt inte sminket...), rört ihop deg till smörgåstårtebotten, och förberett degen till semelbullarna när jag upptäckte att jag inte hade hjorthornssalt. Åh jajustja, jag höll på att glömma -frostat av frysen! Eller vid det laget hade jag i allafall påbörjat. Medan jag väntade på att smörgåstårtbotten skulle bli klar passade jag på att slänga ihop lite choklad- och mandelbiscottis. Sen kastade vi i oss lite lunch (rester från frysen!) och sen for vi in till stan. Det skulle köpas viiiiin minsann, är det fredag så är det! Har man chokladbiscottis så måste man ha rötjut! På vägen hem uppmärksammade jag en häst som smitit från sin hage och stod ca 10 meter ifrån vägen och mummsade frostigt gräs. "Jäklarns, har de skaffat travhästar här?" hann jag tänka innan jag upptäckte att det var en älg. Hu, de dyker upp överallt de rackarna!

Vi gjorde ett pitstop hos min svärfar på vägen hem. De har en jätte stor hund som min 2,5-åriga son inte är så förtjust i, när vi stod utanför ytterdörren sa han med orolig röst "Hunden får inte pussa mig". Det kanske är bra terapi, han lär sig tidigt att man inte ska våldföra sig på andra/kvinnor, för han har egna erfarenheter av hur otrevligt det är när nån större och starkare våldspussar en! ;)

Hemma igen fortsatte bakandet av semlor, jag knådade även ihop degen till morgondagens frukostbullar som ska ligga i kylen till i morgonbitti. Gott med nygräddat bröd till frukost. Tyvärr blev semlorna lite för gräddade (skitugn!). Till kvällsmat blev det serranoskinkainlindad fläskfilé fylld med färsk parmesan och soltorkad tomat, hasselbackspotatis och balsamiacsås. Smarrrrrrrigt!

Jag har lite tips på supergod och lätt vardagsmat, det ena är en ljummen potatisallad som vi åt till fiskpinnar, dagen efter åt vi resterna av potatissalladen tillsammans med prinskorv, och det var minst lika gott! Det andra receptet är på en kassler- och pastapytt. Superenkel och god och kan nog varieras i oändlighet. Båda recepten kommer ifrån Icas tidning "Buffé":

I helgen hoppas jag på en tur i pulkabacken, jag vill testa att göra matiga muffins att ta med på utflykten! Sen kanske vi (läs: min sambo) ska göra ett sista ryck med mellansonens nya rum, det är bara tre garderobdörrar som ska tapetseras, sen är det klart! Ja, med tapetseringen alltså...

Efter Radiokakan, eller egentligen samtidigt, gjorde jag ett andra försök att få till ett juste surdegsbröd. Nu använde jag mig av den andra satsen surdeg, som råkat stå i 4 dagar eftersom jag fick tokont i huvudet igår efter att spenderat för lång tid på dagis (dock utan barn, på kvällstid) och inte orkade göra nåt mer efter det. Den hade fått en hård, bubblig skorpa ovanpå, när jag hade kastat den fanns inte så mycket surdeg kvar, ca 2,5 dl. Ni experter som vet, är det bättre att ha plastfolie på bunken? Jag har kört med bakduk bara för att jag inte ville kväva degen...

Nu gjorde jag ljust surdegsbröd, med en dl dinkelmjöl, 1,2 liter vetemjöl special med fullkorn, salt, olja och honung. Det jäste lite trögt i bunken, men jag vred till dem till långa baguettliknande limpor (jag hade läst fel i receptet, och fått för mig att de skulle bli surdegsbaguetter...) men de fluffade till sig så fint i ugnen -och blev jättegoda! Hurra, jag lyckades! Frågan nu är om det är på grund av surdegen som var bättre idag än den förra, eller varför det här bröddet blev bättre? I den här receptet stod det klart och tydligt att degen INTE skulle knådas.

De första surbröden          Dagens deg på jäsning      Det var väl baguetter?     Mummsiga!

Jag kände mig lite misslyckad (innan jag hade smakat surdegsbröden) och var tvungen att "tröstbaka" helt vanliga kardemummabullar. Dem vet jag i alla fall hur man gör! Dessutom är det föräldramöte i morgon i äldsta sonens klass, och som klassförälder hade jag åtagit mig att baka något till fikat.

Receptet kommer (så klart!) från "Sju sorters kakor"

I morgon tänkte jag försöka hinna med att baka semelbullar, bara så att familjen får ena varsina två semlor, men i helgen har jag stora planer; på fredag ska jag (nog) baka smörgåstårtebröd i en rund springform, så vi kan käka smörgåstårta på söndag -helt utan anledning!. Sen ska jag baka något som jag tycker är så fantastiskt,underbart gott -Baklava! Jag har aldrig bakat det förr. Det ska vara osaltade pistagenötter och pecannötter, inget av det går att finna i min lilla stad, så jag fick lova att ta lite andra nötter, jag hoppas det blir bra ändå. Det värsta är att jag kommer vilja äta opp allt själv! Under mitt vuxna liv har jag varit tvungen att åka in till storstan och fara ner till Hötorgshallen och köpa en Baklave-bit, sen överlever jag ett år till. Men på senare år har jag inte lyckats ta mig dit varje år, och sist jag var där var det svårt att hitta. Förut fanns en "butik" med BARA olika baklavor  , nu var det nån liten hörna som hade ett par askar stående högt upp på glasdisken, knappt synligt...

Haha, det är ju märkligt att man kan älska att baka, och samtidigt vara helt värdelös på det!  

Det är som om att det jag kunde baka när jag var 20 år, (allt från kakboken "Sju sorters kakor"...) är det enda jag ska få baka! Allt annat jag gör går åt skogen.

Idag har jag gjort en Radiokaka, jag hade en massa kokosfett som jag behövde göra mig av med, och min mor bjöd på en riktigt god Radiokaka i söndags,  med kaffe i smeten. Hon påstod att receptet var från just "Sju sorters kakor", men isåfall har inte vi samma upplaga, för i min bok ingår inget kaffe. Det här receptet använde jag, det är en kombo av mammas, Musse Hasselval och min egen fantasi:

RADIOKAKA

Ingredienser

Gör så här

1.Smält kokosfett i vattenbad, låt svalna

2.Smält blockcholkaden i vattenbad och häll ihop med kokosfettet.

3. Vispa ihop florsocker och äggen så det blir poröst,
tillsätt resten av ingredienserna (förutom kexen) och vispa.

4. Lägg bakpapper eller plastfolie i en avlång form.

5. Häll i någon centimeter av smeten i botten. Lägg i Mariekex.

6. Häll på mer smet, varva som en godislasagne.

7. Se till att ha smet kvar till översta lagret.

8. Ställ i kylskåp över natten

Egentligen vet jag inte varför jag skriver receptet här, eftersom det inte blev bra. Hur det smakar vet jag inte, smeten var god, det som var själva problemet var att Mariekexen flöt upp till toppen. Allihop, från alla lager som det verkar...

Jaha. Nähä. Nä, surdegsbrödet blev inte så bra. Kompakt liksom, och smakar inte så mycket. Ska inte jästdegar knådas? I mitt recept ska man bara blanda ihop surdeg och mjöl, men man ska aldrig knåda. Jag tänker att det är vid själva knådningen som man arbetar in luft och får ett fluffigt bröd? Nu är andra satsen surdeg klar, den ser inte bättre ut den än den första satsen. Jag ska göra ljusa surdegsbaguetter, se om de blir bättre. Än har jag inte riktigt gett upp, och jag är sugen på att testa göra surdeg utan jäst...

Det pratas ju titt som tätt om curlingföräldrar. Om jag förstått det hela rätt så är det föräldrar som "sopar banan" för sina barn, hjälper dem lite mer än vad nöden kräver och så. Inte så konstigt tycker jag. För en förälder så är ens barn alltid just det -barn. Som förälder kan det vara svårt att förstå att ens barn kan så mycket mer än vad man tror.

Jag var närmast i chock när jag hoppade in och vikarierade på ett dagis för en herrans massa år sedan, och barnen själva gick och hämtade sin mat/ställde undan sina tallrikar/hällde upp dricka i sina glas, barn som precis hade lärt sig gå fixade faktiskt att göra allt detta!

Det min mellanson fixar att göra på dagis (det är en hel del) gör han inte hemma. Varför? För att föräldrarna inte vet att barnen kan. Barnen tycker ju det är suveränt att slippa göra en massa saker hemma, som de måste göra på dagis, de är snabba att utnyttja sina föräldrarnas okunskap. Om kommunikationen mellan dagispersonalen och föräldrar var bättre, kanske inte curlingföräldern skulle existera! Min son på dagis lär sig veckodagar och former i en hiskelig takt, jag misstänker att han även lär sig saker som att ta mat, klä på sig, tvätta händerna i åtminnstonde snarlik takt, fast jag inte märker något av det hemma. Om personalen berättade för mig "Från och med idag klär din son på sig mössa och vantar själv" eller " Nu häller din son upp mjölk i sitt glas själv", så skulle det underlätta för mig. Eller om varje barn hade en lista där personalen fyllde i vad barnen själv fixar under sin dag på dagis, en lista som jag som förälder kan kolla och se utvecklingen. Det hela går ju åt andra hållet också, det min son fixar hemma, skriver jag upp på listan så att personalen vet! En gång per år har vi utvecklingssamtal, vad hjälper det mig att ett halvår senare få veta att mitt barn själv kan ösa upp sin mat?

Det går av bara farten att man hjälper sitt barn, speciellt när man har bråttom iväg så hjälper man gärna till med kläderna/borstar håret osv. Rätt var det är står en finnig fjortonåring och vill ha hjälp med vantarna...

Nä, det är klart att man som förälder måste stanna upp och tänka på vad det är man gör egentligen. Vi gör dem ju ingen tjänst genom att alltid göra saker åt dem, men vi måste ju visa och lära dem hur man gör, innan vi kan tro att de ska veta hur saker ska göras!

Värre är det med "curlingmakar/sambor", som jag absolut tror är minst lika vanligt. Kan vara så att de som är curlingförälder även är curlingmake/a/sambo. Jag har precis upptäckt att jag är curlingsambo, av högsta rang. Jag vet inte om det beror lite på dåligt samvete, eller som min sambo tror, att jag måste ha så pedantiskt fint och rent.

Eftersom jag ändå "bara" går hemma, så tycker jag att då kan jag väl ta hand om min hårt slitande och familjeförsörjande sambos kläder som ligger omkringslängda i hela huset, eller tallrikar och glas som står på alla möjliga och omöjliga ställen. Dessutom snusar han, och de där små äckliga portionssnusarna kan man hitta överallt. Dem är jag ju tvungen att ta bort, för att inte minstingen stoppar dem i munnen. Jag har bett min sambo ta hand om sina egna saker, men då försvarade han sig med att han brukar plocka bort mina saker ibland (eh??!!) och att han inte störs av att det ligger saker huller om buller. Jag undrar om han verkligen tycker likadant den dag jag börjar jobba igen, och ingen är hemma och plockar?

Tonårssonen är den som är bäst på att plocka undan sina saker, min sambo är bra på att tjata på honom om det ligger grejer i fel rum. Vi ska väl kanske inte gå in på det kaos han har inne på sitt rum, men det kaoset lider ingen annan av...

Den andra hälften av curlingsambor fungerar precis som barn; klart de inte tackar nej till servicen att någon håller reda åt dem! Men det är ju synd och skam när en 34-åring inte fixar det själv...

Jag får helt enkelt sluta tycka om städade hus (i synnerhet mitt eget), och låta strumpor och urätna salladsskålar stå överallt. :(

I dag  fortsätter jag med mitt surdegsbak. Jag tänker testa den surdegen som jag igår trodde var död, kanske finns det ändå lite liv i den? Den luktar surt men ändå friskt, levande på nåt sätt, och det finns viss värme i skålen, så då borde den ju vara lite levande?

Ungefär som min karl, han är bara lite levande idag. Ytterst lite. Och ännu mindre vid liv kommer han känna sig när han tvingas upp om två timmar för att följa med hem till mina föräldrar för att fira min fars födelsedag. Lite kommer jag allt bråka med honom, efter som hela situationen är helt självförvållad, så det är inte ett dugg synd om honom, även om han försöker få medhåll av "Ulrik". Jag vet ju att jag i slutändan får lov att ge mig, och andra sidan vill jag nog inte ha med någon som luktar som ett destilleri, men han borde fan skämmas, och visst "fjäsk" som ursäkt ska jag fan ha! (oj, mycket svordomar där, ursäkta). Märkligt att karlar aldrig lär sig. I alla fall inte den här karln, en gång i kvartalet ungefär, måste han testa vad han tål. Han har intga större åldersnåjor vad gäller gråa hårstrån i skägget eller tunnhårheten på huvudet, men att han inte tål alkohol lika bra som när han var ung, verkar ta hårt på honom...

Nu ska jag se hur jäsningen gått.