Här om dagen bläddrade jag igenom nya nummret av Icas tidning Buffé, och hittade ett recept på kokos- och citron cupcakes med apelsinfrosting. "Åh de ser goda ut" tänkte jag, men sen kom jag på att jag har ju en hel bok med cupcake-recept, som jag ska beta av först, så jag kastade tidningen. I dag berättade en vännina (vad tantigt det låter...) att hon testade att göra dem, och de blev jättebra. "Jaha", tänkte jag, "trist att jag inte har några ingredienser hemma. Men jo, jag har ju en gammal apelsin i kylen! ... fast det ska väl säkert vara mint tre i..." Nix, skalet från en räckte, och skalet från en citron. Jag köpte tre citroner i går kväll när jag var och handlade, ifall jag skulle få för mig att baka något i helgen. Philadelphiaost ska det vara i frostingen, och jag hade en ask som var på väg att passera sitt "bäst före" datum. Jag har aldrig, aldrig gräddfil hemma, men det köpte jag också igår, fråga mig inte varför, så alla ingredienser fanns hemma! Vi har bakat muffins på eftermiddagen! De blev fantastiska! Alla tre sönerna instämmer! ÄNTLIGEN ett recept som fungerar!

Gratulationer till Sveriges kungafamilj som blivit en mer. "Så har ännu en flicka utan valmöjligheter fötts" skrev en vän på FB, och tyvärr är det ju sorgligt men sant. Undrar vilken världsbild de själva har? Har Kronprinsessan Viktoria någonsin drömmt om att få bli frisör? Vi föräldrar med rödfärgat blod kan ju uppmuntra våra barn och säga till dem att de kan "bli vad sam helst! Det finns inga gränser förutom dem du själv sätter!" Calle och Silvia har ju inte kunna göra så med Vickan, det vore ju att ge henne falska drömmar och förhoppningar, hennes yrkesval var ju redan bestämmt i förväg. Dock inte när hon föddes, men så ville Sverige vara lite modernt på slutet av 70-talet, så de lät tronföljden gå till förstfödde oavsett kön. Modernt.

Jag tycker det är lite mysigt på nåt vis med ett kungahus, men jag förstår ju att den tiden är snart förbi. Snart får kunga barnen börja (upp)leva sina drömmar och tjäna sina egna pengar....

På dagens Kyrkis gissade vi namn till flickebarnet. Jag håller på Lillian ( trots att den gamla gumman tydligen fortfarande är i livet), Sibylla var ett annat förslag. Men tänk vad lustigt det vore om de döpte barnet till nåt riktigt "white-trash"-aktigt namn!

Vi närmar oss Fettisdagen! En riktig semla skall ätas med varm mjölk, så kallad "hetvägg". Jag har haft lika mycket mandelmassesmet (riven mandelmassa, lite smulor av semelbullens innankråm och vispad grädde rejält ihopblandat) som grädde i mina semlor. Det är ju mandelsmeten som är godast! Jag bakade bara en varsin semla, men i formatet GIGANTISK! Lillskrutten fick också smaka, han älskade semelbulle uppluckrad i varm mjölk. Jag hoppas han inte får problem med magen av mjölken nu bara...

Glad Fettisdag på er!

Var kommer ordet "semla" ifrån?

Idag pratas det om Mirakel. Och om en orange man med lustigt hår. Och om hur svenska folket fått en kollektiv kollaps.

Först trodde jag Mello stod för melon, och då blev det ännu mer snurrigt, sen listade jag ut att det var Melodofestivalen alla pratade om. Och när jag skriver "pratar om" så menar jag vad folk har för kommentarer på facebook.

Jag hade myskväll med mina småpojkar i går kväll, och tittade inte på "Mellon", vi tittade på "Mästerkatten i stövlar" eller "Puss in Boots" då den var på engelska. Inge vidare, men långt mycket bättre än Mellon!

Det känns lite som att vi går bakåt i tiden. Mycket "tack vare" FB. På FB slänger nån i väg en kommentar appropå något de hört på radion/sett på teven/läst i en tidning, ibland är det länkat, ibland inte. Utifrån det personen sagt i sin status eller i en kommentar, så bildar sig läsaren en uppfattning. Har flera kommenterat eller länkat samma artikel så får vi med hjälp av olika källor ihop en egen bild av det fakta som ligger i grunden för kommentaren. Även om källan finns länkad, så orkar man kanske inte gå in och lyssna/titta/läsa och man bildar sig helt sonika en egen uppfattning, och så sprider man sin "bild" vidare genom att krafsa ner en egen kommentar. Och så rullar det på -PRECIS som nyhetsflödet var förr i tiden. Då vandrade en nyhet från by till by med hjälp av försäljare/luffare och så vidare. Till slut var nyheten så förvrängd så det var bara nonsen, ungefär som det är nu för tiden!

Min mor berättade per telefon om den här mannen i norr som varit instängd i sin bil i två månader innan någon hittade honom (appropå att vi ska åka på dagskryssning på tisdag, och hon var lite orolig, för det ska bli dåligt väder). "Stackars man", tänkte jag, "vilken kämpe som överlever något sådant", och sen filosoferade jag inte mer om det. Tills min sambo berättade att de i bilen från en hockymatch igår hade diskuterat samme mans psykiska status, då denne frivilligt legat i sin bil i två månader och bara levt på snö. Då fick hela historien en helt ny innebörd. Jag hade ju antagit att mannen i fråga typ kört av vägen, och hamnat i en snödriva och på så sätt blivit fast inne i bilen. "Men, hur kan man INTE ta sig ur en bil?!" frågar min sambo. Och det är klart, en bil har ganska många utvägar, beroende på antal dörrar, och så finns ju en bagagelucka som kanske går att ta sig ut igenom, och så finns det massor av fönsterrutor man kan sparka sönder. Det är möjligt att det är svårare än vad det låter, men nog borde man kunna ta sig ut på EN månad! "Men var han skadad då?" försökte jag för att på något sätt ta min stackars heroiska man till försvar. "Nej", sa min sambo, "han hade ju till och med en sovsäck i bilen!"

Är det tur att "Hjältegalan" (eller vad den heter, ni vet säkert vad jag menar...)finns, eller är det den som gjort att man bortser från all galenskap för att hitta hjältarna som vi tydligen så desperat behöver?! Eller är det bara jag som tror gott om alla?

Eller älskar vi de här konstiga människorna, oavsett om det handlar om frivillig snödiet eller poesirapp på skånska, så pratas det mycket om det, mycket mer än vad det diskuteras och kommenteras om eländighetrna i Syrien eller det ostabila ekonomiska läget i södra europa. Jag älskar "dravel", det är ju enklare att ha en åsikt om oranga män än om Greklands regerings sparförslag...

Jag började se ett slut på eländet. Nu har jag hållt på och städat hela jäkla dagen. Köket är upp-putsat så det ser som nytt ut, fast jag vet att i övermorgon är det lika fullt med fläckar, smulor och kladd. Jag var inne på sista svängen med dammsugaren, då den plötsligt la av. "Feta katt som trampade på sladden så den hoppade ut elkontakten" tänkte jag. Men den feta katten var oskyldig (det är lätt att skylla på honom, det är nämligen ALLTID hans fel, om det är något som är någons fel det här huset). Min sambo dammsög förra helgen, och svor som en borstbindare över att det nya munstycket var helt värdelöst "det sög ju inte"! Han kollade inte hur det var med dammsugarpåsen. Tanken fanns i mitt bakhuvud att det kan vara därför suget är minimalt, men jag orkade inte kolla, det är ju jobbigt att byta påsen...det tar extra tid... Jaha, nu när dammsugaren dog blev jag så illa tvungen att kolla. Inuti min dammsugare låg en stenhård påse, och jag menar verkligen stenhård! Tillslut lyckades jag böka ut den och få i en ny, men dammsugaren vägrar fortsätta med sitt sugeri. Jag hoppas det bara beror på att han blivit överhettad, jag jag kan få dammsuga klart idag. Å jag har ingen lust att köpa en ny dammsugare...

Jag som ville ha allt gjort innan myshelgen med mina små pojkar startade!!

Vi har ätit våfflor idag, och nu vankas tacos. Jag vet att jag lagt upp bilder på min symaskin tidigare, men mitt våffeljärn är minst lika fint -om än väldigt flåttigt... Husqvarna det med, och jag skulle tippa på att även det här är runt mitten på 70-talet.

Trevlig helg!

Maränger! De blev ju inte så toppiga, men rackarns goda! Jag har gjort egen chokladsås, sån man har till glass, och försiktigt rört ner i marängsmeten.

RECEPT CHOKLADMARÄNGER:

2 ägg vitor

2 dl strösocker

1 tsk ättiksprit 12 %

RECEPT CHOKLADSÅS

0,5 dl mjölk

0,5 dl strösocker

0,5 dl kakao

en nypa salt

Vispa äggvitorna, ättikan och hälften av sockret till ett hårt skum. Vispa först försiktigt och öka sedan farten. Gör under tiden chokladsåsen: blanda alla ingredienser i en liten kastrull och koka upp under omrörning. Klart!

Vänd ner resten av sockret i marängsmeten och rör försiktigt ner chokladsåsen. Det går även bra ned 0,5 dl köpt chokladsås. Klicka ut ca 20 maränger på en plåt med bakplåtspapper. Gräddas i 150 gradig ugn, mitten, ca 1 timme.

Till kvällsmat blev det fläsklägg och rotmos, en bortglömd liten pärla! Bra nyttig och god mat, och emellanåt billigt också.  Nu är det snart dags att stoppa ner de små barnen i sina sängar, och hoppas att de kan stanna där i allafall halva natten... Själv ska jag hoppas på att det räcker med snö nu, jag vill inte vakna upp med ytterligare 2 dm snö att pulsa sig fram igenom.

Känns motivet igen? Japp, samma skogsstig som jag fotograferade i panorama tidigare, men nu ett halvär senare då det hux flux har dimpt ner en massa snö. Så dags nu?

Jag och lillknodden har precis sovit middag, eller han sover fortfarande, jag får nöja mig med en powernapp på femton minuter men huvudvärken tycks ha släppt lite grand. Vi har en jäkla skitsäng. Jag har sagt redan från början att jag får ont i ryggen av den, den är alldeles för mjuk. Sen brukar jag svettas som en tok i den, men jag vet inte om jag kan beskylla madrasserna för det. Nej, jag håller inte på med någon fysisk aktivitet i sängen med min sambo som gör att jag svettas -jag sover! För ett par månader sedan kom även min sambo på att han får ont i ryggen av vår säng, och med sina olika sömnproblem, så har han fått tagit min gamla säng, som nu är gästsäng, och jag är riktigt avis på honom... Ryggen mår inte bättre av att man blir inkilad mellan två små barn som vill ligga så nära så att jag knappt kan andas. Men det har ju också sin charm, en charm som kommer försvinna inom ett par år så det är bara att gilla läget!

Jag håller på att baka chokladmaränger. Jag har aldrig lyckats med maränger, så jag har inte så stora förhoppningar. På lördag åker min sambo och glor på hockey, så jag och alla mina pojkar ska ha myskväll framför melodofestivalen, och då ska det bli marängswisch!

Än har jag inte gett upp mitt surdegsbakande, så jag försöker mig på en omgång till. Jag har hittat ett annat recept på surdeg som jag tänker prova vid tillfälle, med honung, det låter ju gott!

Det har varit en känslofylld dag idag, det är ju trotts allt Alla Hjärtans Dag.

Det var med blandade känslor som jag åkte in till studievägledaren i morse. Jag har inge större lust att plugga, eller rättare sagt så ogillar jag skarpt att ta studielån och behöva leva fattigt som en kyrkråtta ett par år, för att sedan behöva betala tillbaka lånet och fortsätta leva knapert ytterliggare några år. Men kanske är det så att jag är så illa tvungen. Lite glad blev jag i allafall av att få höra att mina brtyg inte är såååå dåliga. Jag blev mindre glad av att höra att om jag ska plugga upp något ämne, så är det bästa att plugga matte C. Jag hatar matte. Jag hatar matte C. Jag har försökt tidigare... Om det blir nåt, så blir det en Yrkeshögskola, det tror jag på. Jag hittade kuliga service-utbildningar i Sthlm, men då hinner jag gå i personlig konkurs tack vare resorna, flera gånger om. :(

Jag och lillpyret for vidare till stormarknaden för att inhandla veckans varor. Direkt när vi kommer runt första svängen, hör vi en liten, ynklig stackare gråta för full hals. "Åhhh", säger jag till min plutt i vagnen, "vilken liten nyfödd en". Det visade sig att skenet bedrog, det var en bekants lilla dotter, och sååå nyfödd är hon inte -men arg! Oj, vad jag led med den stackars tösens mamma (det var nog jobbigt att vara den lilla tjejen också...). Jag är så otroligt tacksam att jag har sluppit riktiga kolikbarn, men visst har det hänt att man varit i en affär (eller liknande) och  barnet bara skriker och vad man än gör så blir det inte bra, till slut vet man inte vad man ska ta sig till, svetten rinner och man vill bara gråta. Jag kommer ihåg den känslan medan vi gick runt i affären och hörde hennes klagan, till slut tänkte jag, att om jag tar tösen ett tag, även om hon inte känner mig och kanske skriker för att ha hamnat hos en främling, så kanske det underlättar för mamman, så hon hinner handla utan att behöva försöka trösta barnet som ligger i vagnen och protesterar, och slipper sura blickar från oförstående, sura gammla gubbar... Lillflickan var ganska nöjd, och mamman med. Mitt lillpyre försökt (nog) roa bebisen, genom att skratta åt henne! Tur att han inte blev sotis för att jag stod och vaggade ett annat barn, och satte igång och skrika han med! ;0)

Jag minns när jag och min äldsta son semestrade på Gotland när han var cirka 8 månader. Vi flög över och när vi skulle flyga hem var han jättetrött, det var jättevarmt och han hade börjat krypa och ville inte vara still en sekund. Jag tänkte att jag släpper ombord alla andra först, så att vi inte behöver sitta så länge och vänta innan vi lyfter. Då fick jag givetvis den sämsta platsen (EN stol, han satt ju i mitt knä) mitt i planet utan fönster. I 35 minuter satt jag med en grinande, skrikande , liten pojke som kastade sig av och an och försökte slita sig från min famn medan samtliga medresenärer blängde surt och kastade iväg nån irriterad gliring. Fem minuter innan landning somnade han av ren utmattning. Behöver jag tillägga att jag var dyngsur av svett och sååååå nära att börja tjura (men det nöjet skulle de inte få, som ung, ensamstående mamma var jag ju tvungen att vara så mycket bättre än de som skaffar barn senare).

Till kvällsmaten satte mellansonens känslostorm igång. Han ville inte ha grön pasta, sen var maten för varm, sen kunde han inte äta själv, sen ramlade maten ner på golvet, så fortsatte han att äta själv, sen satt han bara och skrek, sen ville inte maten fastna på gaffeln, han skulle absolut inte äta med sked, sen satt han och illvrålade lite till, sen ramlade maten ner, sen blev han förvisad till "pallen i hallen", sen skulle han äta, sen fick han inte på maten på gaffeln, så torskrek han lite till....

Efter maten bjöd jag mina karlar och pojkar på gelehjärtan, och till sist lättade vi upp det hela med ett bad i badkaret tillsammans med badkritorna han fick i julklapp, men som vi glömmt bort att han har. Det är väldigt skönt att ha ett badkar att kunna ta till när inget annat hjälper! Nu är han nöjd och glad -och jag med! Men inte minstingen, dags att kila...